Ursprungligen Birkerudha 1430. Endast ett fåtal namn innehållande ru:da har påträffats i Finland, och det råder osäkerhet om hur de skall bedömas. De har hur som helst samband med verbet röja, fsv. ryþia. Måhända är namnelementet importerat från Sverige. Thors 1953a: 59, Harling-Kranck 1990:201 jämte hänv.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Harling-Kranck, Gunilla, 1990: Namn på åkrar, ängar och hagar. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 565. Helsingfors.
Thors, Carl-Eric, 1953a: Studier över finlandssvenska ortnamnstyper. Studier i nordisk filologi 42:2. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 339. Helsingfors.
Rwdha
Ruda 1540