De äldsta beläggen kan tolkas så att namnet äldst har haft en annan sl. Dess senare form anger hur som helst innebörden ”(byn) söder om ån”. På andra sidan denna å, som nu kallas Sunnanå ån ligger Nordanå. J. Gardberg 1944:21.
-an Flera bynamnsförleder innehåller ord för riktning i en form på -an: västan, nordan, ovan. Det är fråga om gammalt suffix, ursprungligen ett urgermanskt riktningsadverb ana som smält samman med riktningsorden: västan ’väster om’ o.s.v.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Gardberg, John, 1944: Tidsåldrar och öden intill 1721. Kimitobygdens historia utgiven av Gabriel Nikander. Del I:1. Åbo.
Synnenas bol 1463
Sundeas boll
Synnenaboll
Synneas boll 1464
Sunnena bol 1538
Sunnanå Bol
Sunnanobij
Swnnanoby 1540