Kullo innehåller säkerligen ordet kulle i den dialektala formen kulla, som i fsv. är en böjd form av ordet. Övergången till slutljudande å förekommer också i andra liknande namn. Måhända är det fråga om en labialisering i vissa fonetiska kombinationer (Kullo by, Kullo gård). Granlund 1956:89 ff.
kulla Ordet kulle hör till de svaga maskulinerna som i finlandssvenska dialekter har förallmänligat formen på -a. Som efterled i bynamn uppträder -kulla drygt 50 gånger i de södra landskapen, men saknas i Österbotten, där det dock är vanligt i gårdsnamn (Karsten 1921:622). Ordet ingår också i naturnamn, oftast i bestämd form. I många fall är gårdsnamnen säkerligen givna av jordägarna själva, och efterleden får betraktas som en yttring av namnmodet. Då bostäder ju gärna placeras på kullar är namnvalet sakligt sett väl motiverat. Jfr Valtavuo-Pfeifer 1998:54. En speciell bakgrund till vissa åländska namn av detta slag, sammansatta eller osammansatta, har Hellberg velat se i förekomsten av gravkullar från forntiden (1967:166 f). Totala antalet upptecknade namn innehållande ordet kulle är omkring 1 600 (LEX).
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Kulla 1332
Kwlle 1480 (?)*
Kvullå 1516 *
Kullo 1536 *