Många tolkningar har prövats: ”den sjunde ån (räknat från Aura å)”, ”den sjudande ån”, ”sjöända ”, fi. ”syvänne ’fördjupning’”. Referat och kommentarer hos Granlund 1956:60, Andersson 1987:96. Med all sannolikhet ingår här, såsom Granlund har föreslagit, mansnamnet Sjunde, som även bildar fl. i bynamnet Sjundby. Flera nyländska åar har namn med personnamnsförled och man antar att de erinrar om ledande män i kolonisationsskedet. Många uppgifter om byar och namn i Sjundeå ges av Brenner 1955.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Andersson, Thorsten, 1987: Olika typer av sockennamn. I: Studier i nordisk filologi 67, s. 91–97. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 539. Helsingfors.
Brenner, Alf, 1955: Sjundeå sockens historia. II. Hangö.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Siundo 1417 *
Siunde 1472 *
Siwndo 1476
Siunda 1511 *
Sjundby Sjundeå