Former på -ans börjar användas från 1558. Stommen i namnet är säkert ett personnamn belagt i trakten: en Peder Veje omtalas flera gånger på 1400-talet (nämndeman i Karis 1466, delägare i kvarn i Sjundeå 1472, nämndeman i Sjundeå 1478). Tillnamnet har kombinerats med fi. veijo ’bror’. Brenner 1955:521, Granlund 1965:120.
-ans, -as Bland de finlandssvenska bynamnen slutar ett trettiotal på -ans och 17 på -as: Mejlans, Snettans, Kuritans; Toras, Myras. Liknande namn har också många hemman och gårdar. Typen på -ans är vanligast i västra Nyland. En utveckling -ans > -as har i många fall ägt rum. Men många namn har säkert direkt bildats med -as. Genitivändelsen -s har kommit att bli en beteckning för bebyggelser när den fogats till husbondsnamn, tillnamn eller andra personbeteckningar och senare också till naturnamn, om platserna bebyggts. Bakom typen på -ans ligger husbonds- eller andra namn som i den bestämda grundformen slutat på -an. De västnyländska namnen har behandlats utförligt av Granlund 1965 med sidoblick även på namnskicket i Stockholm i äldre tid (tillnamn som Bergen) som kanske varit mönsterbildande. Se -s.
Granlund, Åke, 1965: En västnyländsk namntyp. I: Folkmålsstudier XIX, s. 27–136. Helsingfors.
Brenner, Alf, 1955: Sjundeå sockens historia. II. Hangö.
Weijgorden 1540
Weijgord 1541