Av mansbinamnet Svart(er) i genitiv och å. Jfr Anders Swarter 1404 och Nilis Swartt 1516 i Borgå. Bynamnet är antagligen äldre än personnamnsbeläggen och hör till den grupp av nyländska ånamn som tillskapades i samband med den svenska kolonisationen och innehåller personsyftande fl. (Ingå, Sjundeå, Helsinge). Byn Svartså ligger numera inte i omedelbar närhet av åns mynning, men det kan bero på att den delats i denna och Åminsby. Granlund 1956: 38 f.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.
Swarttzå 1516 *
Swarsaa 1526 (?)*
Suarsöö 1526
Svartzo 1540
Åminsby Borgå