Bebyggelsen har uppstått vid en fors där det har funnits en kvarn eller flera. Övergången ä > a avspeglas i beläggsamlingen.
by Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
kvarn Kvarnen har varit ett centralt begrepp i de flesta bygder. En by där det finns eller har funnits en kvarn, i synnerhet av den storleken att en hel bygd betjänats av den, har i flera fall fått namn av denna. Vattenkvarnar började anläggas i Norden på 1200-talet. Väderkvarnarna är yngre. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Wadström 1952. Formen Kvärn- är äldre än högsvenskans och många dialekters form med -a- (Wessén 1962:48).
Quernby 1529
Querneby 1529
Quarneby 1533 (Mylliköle 1555)