I äldre tid fanns det ett sund mellan Mickelsfjärden och Tavastfjärden, och på detta torde Bergström ursprungligen ha syftat. Sundets eller strömmens södra strand var mycket bergig. Skrivningarna med Björk-, som blir vanliga under 1600-talet måste bero på att dialektens uttal av bjärg och bjärk har varit svåra att skilja åt, speciellt i förledspositionen framför -s.
birke, byrke, björk Ett dussin namn i det följande har fl. Björk-, därtill finns några med fl. Birk. Uttalet av substantivet björk (urgerm. *berko–) varierar i dialekterna, formen bjärk är utbredd över hela det finlandssvenska området men vanligast i Österbotten, medan björk förekommer åtminstone alternativt i de sydligare landskapen (Ordbok över Finlands svenska folkmål). I ortnamnen är äldre skrivningar med Bircke- o.likn. vanliga, även om uttalet numera är Björk-, utgående från den skriftspråkliga form som namnen officiellt har givits. I de fallen får man utgå från en kollektiv beteckning birke, att jämföra med andra liknande trädkollektivbildningar (gräne, äspe, byske). Om uppkomsten av dessa har olika teorier framförts, men mycket talar för Sigurd Fries uppfattning att de har bildats under urnordisk tid efter mönster av andra avledningar med suffixet -ja. I ljudsituationen har birk utvecklats vidare till byrk och börk (Hultman 1939:§ 48), och sammanblandning med bjärk, björk har skett. Huruvida någon verklig betydelseskillnad mellan trädnamnet och kollektivet avspeglas i namnskicket är det svårt att bedöma; Fries finner det inte troligt. Närmare om trädnamnet björk och birke hos Fries 1957:97 f., 2000:201 ff.
Bergströms bol 1451
Bergström 1541
Bergstrom 1544
Bierkström 1589