Ett mycket diskuterat namn. Att namnet i sin nuvarande form är finskt kan det inte råda tvivel om. Man har velat härleda den finska formen från ett *Borgkarla (Karsten 1933), föga övertygande. Ett finskt tillnamn Porkka är tämligen utbrett i Finland, inte minst kring Finska viken. Detta har sammanställts med sv. fork ’en stav med speciellt utseende som man använder till att skrämma fisk i noten med’, inlånat i finskan som porkka. Snarare får det sammanhållas med germ. personnamn som Bork, Burg, Fork (Uusi suomalainen nimikirja). Ett estniskt bynamn Purku, mittemot Porkala, har slutligen förmodats ingå även i Porkala (Ritva Liisa Pitkänen). Även ett frälsehemman i Tavastland har hetat Porkala. Det sammanställs av Vahtola med fty. personnamnet Borga, Borchard (HTF 1983:277). Personnamnet framstår som den troligaste utgångspunkten.
-la, -lä Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Karsten, T.E., 1933: Svenskt och finskt i Finland. I: Folkmålsstudier I, s. 63–88.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Purkal
Purkalæ ca 1250
Porkall 1429 *
Porkala 1540