Antas innehålla fsv. mansnamnet Meghinfast, som är belagt några gånger i Uppland på 1200- och 1300-talen. I Finland har det inte för övrigt påträffats, däremot flera andra namn på
-fast, -vast. Beläggen 1567 och 1570 torde återge dåtida uttal rätt väl; redan 1419 finns i Sverige en skrivning Meyuastesson. Av Meghin har blivit Mej-, det d som förekommer redan i de äldsta skrivningarna har knappast haft någon motsvarighet i uttalet, utan beror på anknytning till med, subst. Jfr Thors 1959:74, Ahlbäck 1974a:19 ff.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Ahlbäck, Olav, 1974a: Medvastö. I: Namn och bygd 62, s. 19–23.
Medwasteöö 1481
Meduastheöö 1540
Medwestheöö 1541
Meiuastöö 1567
Meiwassöö 1570