Vittkars som byn senare hette försvann när byn förenades med Kvasborg till Torsvik. De äldre skrivningarna antyder ett finskt *Vitikkala, ett namn som finns på flera ställen i Satakunta och Tavastland och innehåller det inlånade tyska personnamnet Witicha, Wittke, Wedecke, Witecke (Uusi suomalainen nimikirja). En form *Vitkal har utbyggts med det vanliga bebyggelsenamnssuffixet -s, varefter -als > ars, då mellanljudet blivit otydligt.
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.