Fi. kolkka ingår i många sydvästfinska skärgårdsnamn och avser branta bergsformationer eller klippholmar, motsvarande sv. klobb, och kan med hänsyn till naturförhållandena antas föreligga också här (Lopmeri 1947:71 ff.). Andra tolkningsförslag har framställts men avvisats. Jfr Pitkänen 1985:98. Formen på -o kan antas ha uppkommit genom att namnet anknutits till den svenska dialektens svaga femininer.
-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.
Lopmeri, J.A., 1947: Vanhan Vehmaan kihlakunnan pitäjien ja kylien nimet. II. Entisten Vehmaan ja Taivassalon pitäjien nimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 220. Helsinki.
Kolcko 1540
Kolcka holm 1563