Sammanställning med fi. Huova har föreslagits. Pitkänen 1985:333. Man skulle i så fall vänta sig lång vokal. Jfr Hovarböle (Granlund 1956:313 f.). Också ett fi. hohka ’göl’ har tagits till utgångspunkt (Suistoranta 1985:17 o. hänv.). Snarast ändå ett personnamn. För Huovari i Vemo tänker sig Vahtola ett germanskt personnamn som utgångspunkt (1983:269), Lopmeri ett lån från fsv. hovare ’person som uppträder med ståt’ (1947:29). En finsk frikativa har substituerats med g i svenskan. Någonting liknande kan ha hänt i namnet Kägra.
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Suistoranta, Kari, 1985: Paraisten historia. Turku.
Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.
Lopmeri, J.A., 1947: Vanhan Vehmaan kihlakunnan pitäjien ja kylien nimet. II. Entisten Vehmaan ja Taivassalon pitäjien nimet. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 220. Helsinki.
Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Studier i nordisk filologi 44. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 358. Helsingfors.