Namn med fl. Höns- är vanliga och anses syfta på hönsfågel (jfr fsv. orhöns) och hönsfågelfångst, ibland på att man hållit höns på platsen. I finskt namnskick verkar namn med fl. Kana- ’höna’ vara ungefär lika vanliga. Jfr Nissilä 1939:169. Men i varje fall i östra Finland kan det också vara ett personnamn (Uusi suomalainen nimikirja). Det har knappast varit brukligt att hålla tamhöns på holmar, men man kan tänka sig att orrar, rapphöns, ripor o.s.v. åsyftas. Stahre finner i sin bok om namnen i Stockholms skärgård att hönsen ”är de husdjur som har satt det minsta antalet spår i skärgårdens namnskick” (1986:242). Det är oftast fråga om små holmar, och man har därför sökt andra förklaringar till namntypen. Likhetsnamn av typen Tuppen, Hönan och Kycklingarna förekommer (Modéer 1933:123 f.) och kan ge en förklaringsgrund. En av många lokala forskare omhuldad tanke är att Hönsnäs m.fl. har med det tyska handelsförbundet Hansan att göra, rimligtvis då i den inte ovanliga formen häns- > höns. Jfr fsv. hänsestädher, hönsestädher ’städer tillhörande Hansan’ och liknande (Söderwall). Förklaringen försvagas av att det inte har uppvisats några klara paralleller bland skärgårdsnamn vid Sveriges kuster.
Houtskär har ett femtiotal Höns-namn, och alla kan inte rimligen ha med Hansan att göra. Flera av dem är grupperade kring det betydelsefulla Hönssundet, vilket säkert innebär att det har bildats s.k. förledssekundärer till det äldsta namnet i gruppen. Kurt Zilliacus, som senast har behandlat namntypen (1994:30 ff., 1997:38 f.) anser, att bynamnet måste vara äldre än Hansainflytandet i Finland, d.v.s. bildat före 1300-talet, och framställer ett par andra tolkningsförslag, såsom en kombination med Hauninen i Reso m.fl., med förmodat personnamnsursprung. Beläggen från 1500-talet stöder knappast tanken.
Verbet hönsa har en betydande spridning i svenska dialekter och i sjömansspråk. Det betyder ’undfängna, traktera’, ’betala en avgift’, även om ceremonier och ”offer” som sjöfarande iscensatt på bestämda ställen (Rietz 1867:288, SAOB). Det anses etymologiskt höra ihop med Hansan. Jag håller det inte för uteslutet att vissa Höns-namn har sin förklaring här. Det är uppenbart att alla namn med fl. Höns- inte kan förklaras på samma sätt. En specialundersökning av namntypen saknas, men verkar kunna fylla ett behov.
näs Med över 150 antecknade bynamn hör näs till de vanligaste efterlederna i materialet. Namntypen finns i alla delar av området men tycks vara vanligast i Nyland och Åboland. Grundbetydelsen är ’udde’. Men fråga är om naturförhållandena alltid har varit avgörande för namngivningen. Det verkar som om elementet hade blivit något av en modesak. De många sammansättningarna med personnamn tyder på att namnen på -näs ofta får betraktas som primära bebyggelsenamn, som alltså har tillkommit i samband med att platsen bebyggts. Typen hör huvudsakligen hemma i medeltid och 1500-tal. Hellberg 1987:254 m.fl., Zilliacus 1989:108 ff. Ett rimligt antagande är att vissa namn på -näs kan ha sitt ursprung i ett finskt namn på -nainen, -näinen, sv. -nais (LEX).
SAOB = Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien. Lund 1898 –.
Söderwall, K.F, 1884–1918: Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Lund.
Zilliacus, Kurt, 1994: Orter och namn i ”Finska skären”. Helsingfors.
Stahre, Nils-Gustaf, 1986: Ortnamn i Stockholms skärgård. Stockholm.
Modéer, Ivar, 1933: Småländska skärgårdsnamn. Skrifter utgivna av Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning, 1. Uppsala.
Rietz, Johan Ernst, 1867: Svenskt dialekt-lexikon. Lund 1867. Nytryck Lund 1962.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Zilliacus, Kurt, 1997: Vad ortnamnen berättar. I: En bok om Houtskär. I, s. 33–52. Utgiven av Houtskärs kommun.
Nissilä, Viljo, 1939: Vuoksen paikannimistö. I. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 214. Helsinki.
Hönssenäs
Honssenäs 1540