Beskrivning

Korpo har antagits vara ett ursprungligt naturnamn som snarast åsyftat det nuvarande Kyrklandet, och som utgångspunkt för namnet har man anfört fi. korpi ’ödemark’. Pitkänen 1985:148 med hänvisning till Thors (1972:8) och speciellt Fortelius. Ljudutvecklingen och slutvokalen kan knappast sägas vara tillfredsställande förklarade. Fortelius har senare tänkt sig möjligheten att namnet kan innehålla en slutled -å (1999:14 f.). Utgår man från att namnet från början har varit personsyftande kan det anslutas till en stor grupp personnamn på -o, ofta ombildningar av längre namn (Juho, Kaapo, Tauno, Teuvo, Simppo). Beträffande utgångsformen för personnamnet kan det endast bli fråga om gissningar. Utom på det ovannämnda korpi kan man tänka på fågelnamnet korp, fi. korppi, som även på nordiskt språk har fått en binamnsform Korpe (Janzén m.fl. 1947:254), eller inlånade namn som Konrad (Kord, Kort), som infördes i Finland under hansatiden och uppträder i olika former. Tänkbara anknytningar ger också några namn på frälsegårdar i Egentliga Finland, såsom Korvela, Korvala (Anthoni 1970) och andra liknande släktnamn samt det populära Gregorius (bl.a. Korjus). Jfr Uusi suomalainen nimikirja. Även sockennamnen Pargas, Nagu och Sagu antas utgå från personnamn.

Namnelement

-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.

Källor

Anthoni, Eric, 1970: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 442. Helsingfors.

Thors, Carl-Eric, 1972: Ortnamn och bebyggelse i Åboland. I: Folkmålsstudier XXI.

Fortelius, Bertel, 1999: Ortnamnen i Korpo. Åbo.

Janzén, Assar (utg.), 1947: Personnamn. Nordisk kultur. VII. Stockholm, Oslo, Köpenhamn.

Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.

Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.

Bebyggelsenamn i Pargas stad (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Corpo 1434

Korposkær 1436

Korpe 1511

Korpå 1540

Kårp sn 1556

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.