I jordeböckerna från 1751. Namnet är inte längre i levande bruk. Det innehåller givetvis ordet backe.
-ans, -as Bland de finlandssvenska bynamnen slutar ett trettiotal på -ans och 17 på -as: Mejlans, Snettans, Kuritans; Toras, Myras. Liknande namn har också många hemman och gårdar. Typen på -ans är vanligast i västra Nyland. En utveckling -ans > -as har i många fall ägt rum. Men många namn har säkert direkt bildats med -as. Genitivändelsen -s har kommit att bli en beteckning för bebyggelser när den fogats till husbondsnamn, tillnamn eller andra personbeteckningar och senare också till naturnamn, om platserna bebyggts. Bakom typen på -ans ligger husbonds- eller andra namn som i den bestämda grundformen slutat på -an. De västnyländska namnen har behandlats utförligt av Granlund 1965 med sidoblick även på namnskicket i Stockholm i äldre tid (tillnamn som Bergen) som kanske varit mönsterbildande. Se -s.
backa De finlandssvenska dialekterna har flera betydelser för backe: ’moränkulle, vägbacke, strandvall, gårdsplan, jordytan, marken’, samt med specialisering av den förstnämnda betydelsen ’gård, gårdsklunga’ (mer eller mindre högt belägen i förhållande till omgivningen). Det finns över 8 000 upptecknade finlandssvenska namn innehållande elemenet backe (Valtavuo-Pfeifer 1998:48). Grundbetydelsen antas vara ’(fast) upphöjning, kulle’. Som slutled i bynamn förekommer ordet 80 gånger, därav inte mindre än 74 i Nyland, men bara en gång på Åland. Typen är vanlig som hemmansnamn och gårdsnamn i Österbotten. Karsten 1923:246 f. De österbottniska gårdsbackarna jämte ägor är ofta av nyländsk bystorlek. Formen på -a är den väntade i de dialekter som har generaliserat de svaga maskulinernas form i kasus genitiv, dativ och ackusativ. Också som enledat namn uppträder Backa. Svenska riksspråket bevarar nominativformen backe.