Beskrivning

Levo kunde tänkas vara ett personbinamn: leivo ’lärka’. Fågelnamn är vanliga som binamn. Även germanska personnamn har införts i diskussionen (Vahtola 1983:270, Suistoranta 1985:16).

Namnelement

-å, -o Av de drygt tjugo bynamn som slutar på kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.

Källor

Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.

Suistoranta, Kari, 1985: Paraisten historia. Turku.

Bebyggelsenamn i Pargas stad (nuvarande kommun)

Äldre belägg

Leijffuo 1540

Leffwo 1565

Ungefärligt läge på bebyggelsenamns- eller kommunnivå.