Fl. ser ut att vara ordet svärd, sl. ö. Zillicaus nämner växtnamnet svi:nsvä:l i samband med namnet (1966:264). I växtnamnet kunde tänkas ingå en biform svärd (Vendell) till svål (<svård) i grässvål, fläsksvål, belagd i estlandssvenska dialekter. Sannolikast synes att fl. syftar på likhet med ett svärd. Ett Svärdsund finns i Stockholms skärgård, utan förklaring anfört av Stahre (1986:245), i Dalarna Svärdsjön (Ståhl 1970:29).
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Vendell, Herman, 1904–07: Ordbok över de östsvenska dialekterna. Helsingfors.
Stahre, Nils-Gustaf, 1986: Ortnamn i Stockholms skärgård. Stockholm.
Ståhl, Harry, 1970: Ortnamn och ortnamnsforskning. Uppsala.
Zilliacus, Kurt, 1966: Ortnamnen i Houtskär. En översikt av namnförrådets sammansättning. Studier i nordisk filologi 55. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 416. Helsingfors.
Suerdöö 1540
Swerdöö 1567