Har tolkats som ett fi. *Änki(ä)- sten, som kan förbindas med änkkä eller änkky ’stammare’. Pitkänen 1985:324 med hänv. till Saulo Kepsu. Fortelius kan också tänka sig anknytning till ordet änka, fsv. änkia (1999:22 f.). En tänkbar utgångspunkt är väl även mansnamn som Engel, Engelbrekt, som på finska gett olika jämförbara kortformer. Uusi suomalainen nimikirja 949.
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Fortelius, Bertel, 1999: Ortnamnen i Korpo. Åbo.
Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Enckis 1543
Änkis 1556