Kan, teoretiskt, tolkas som ett svenskt namn med fl. havre, möjligen med syftning på strandhavre. Kombinationen med -ö i så fall unik i Finland. Det kan även vara fråga om uppkallelse (socknen Haverö i Medelpad?). Då namnen runtom är finska kan inte heller en finsk härledning uteslutas. Det finns bl.a. ett Haveri belagt i Pöytis 1410 och namnet är inte ovanligt i Egentliga Finland. Det har härletts från fsv. Havardh. Jfr Uusi suomalainen nimikirja. Vahtola anför fty. Hawart i sammanhanget (1983:268). Sl. -ö kan vara en skrivarskapelse.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden-ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på-ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl.-ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Vahtola, Jouko, 1983: En gammal germansk invandring i Finland i bynamnens belysning. I: Historisk tidskrift för Finland.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.
Haweröö 1463
Haffueröö
Haffweröö 1540