-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
backa De finlandssvenska dialekterna har flera betydelser för backe: ’moränkulle, vägbacke, strandvall, gårdsplan, jordytan, marken’, samt med specialisering av den förstnämnda betydelsen ’gård, gårdsklunga’ (mer eller mindre högt belägen i förhållande till omgivningen). Det finns över 8 000 upptecknade finlandssvenska namn innehållande elemenet backe (Valtavuo-Pfeifer 1998:48). Grundbetydelsen antas vara ’(fast) upphöjning, kulle’. Som slutled i bynamn förekommer ordet 80 gånger, därav inte mindre än 74 i Nyland, men bara en gång på Åland. Typen är vanlig som hemmansnamn och gårdsnamn i Österbotten. Karsten 1923:246 f. De österbottniska gårdsbackarna jämte ägor är ofta av nyländsk bystorlek. Formen på -a är den väntade i de dialekter som har generaliserat de svaga maskulinernas form i kasus genitiv, dativ och ackusativ. Också som enledat namn uppträder Backa. Svenska riksspråket bevarar nominativformen backe.
munk Den relativt vanliga fl. Munk- har samband med klosteregendomar i synnerhet i södra Finland. Padis kloster fick 1351 patronatsrätt över Borgå med kapellen Sibbo och Pernå. Gardberg 1996:141 f. Olika fiskeplatser och marker tillhörde klostret och brukades av dess folk, som inte alltid behövde vara munkar. Om fl. i äldre tid hade formen Munke- eller dylikt är det fråga om en genitiv plur. Granlund 1956:140 f. Lars-Erik Edlund har diskuterat munk-namnens förekomst längs Norrlandskusten och ställer åtminstone en del av dem i samband med kustsjöfarten och, hänvisande till en utredning av Jarl Gallén, speciellt med franciskanernas färder (1989:150 ff.). Även som tillnamn har Munck kommit att ingå i ortnamn.