Ett fi. personbinamn Kärväinen synes har varit vanligt i sydvästra Finland på 1400- o. 1500-talen. Det har sammanställts med kärvänen, svagstadieform till kärpänen ’fluga’, användbart som binamn. Pitkänen 1985:295. En ljudutveckling äi > o är ovanlig. Zilliacus nöjer sig med att betrakta namnet som ”anpassat” (1994:107). Fortelius utgår tydligen helst från ett ord kerpo ’lövskära’, vilket han anser uppträda, måhända som binamn, också i det nyländska Kervo (1999:21 f.).
-s Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Zilliacus, Kurt, 1994: Orter och namn i ”Finska skären”. Helsingfors.
Pitkänen, Ritva Liisa, 1985: Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 418. Helsinki.
Kerffuos
Kerffwos 1540
Kervo Tusby