Fl. har förbundits med personnamnet Truls, som har spritt sig från Danmark under senmedeltiden, sl. ordet huvud i betydelsen ’utskjutande bergudde’. Men liknande former av personnamnet dyker upp först på 1500-talet i finländska källor (Thors 1959:90 f.). Som tillnamn förekommer Troll(e) under medeltiden (Danmarks gamle Personnavne II,2:1146). Förleden troll- i sammansättningar står i allmänhet utan -s i sammansättningsfogen (trollkarl, trollpacka). I fsv. finns det dock exempel på sammansättning med substantivet troll och s-fog: trolskyn, trolskön, trolzliker (Söderwall II: 671, 673). Man kan därför räkna med att Trollshovda skulle kunna betyda ’klippan som liknar ett troll’ eller ’berget där ett troll bor’, men någon motsvarande naturlokal har inte antecknats. Måhända från början ett tillnamn. I Småland förekommer Thorsten Trolskalle 1390, Östen Trolskalle samma år. (Sveriges medeltida personnamn, arkiv). Även Huvud förekommer som tillnamn, t.ex Johannis huwd 1308 i Örebro (Sveriges medeltida personnamn, arkiv). Eller en artefakt, ett hamnmärke vid denna kustby? Jfr Jomala. Se namnelementet -a.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Sveriges medeltida personnamn: ordbok. Utg. Arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn och Vitterhetsakademiens personnamnskommitté. Uppsala 1967 –.
Söderwall, K.F, 1884–1918: Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Lund.
Danmarks gamle Personnavne. Utg. av Gunnar Knudsen, Marius Kristensen o. Rikard Hornby. I, 1-2 Fornavne 1936–48. II, 1-2, Tilnavne, 1949–64. Köbenhavn.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Trvlzhuwt 1344
Trwlzhowodh 1348
Trolhufhudz bol 1549
Jomala Jomala