Många hästöar har namn av att man brukat föra över hästar dit på sommarbete. Om hästarna transporterats ut från fastlandet var vägen lång, men knappast oöverkomlig. Att grannöarna heter Koö och Kalvö kunde tolkas som något slags jämförelse med avseende på storleken hos holmarna. Jfr Westman 1935:170 ff. Beträffande belägget 1588 kan nämnas att bortfall av uddljudande h framför vokal har förekommit i trakten (Hultman 1939: § 226).
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden-ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på-ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl.-ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Westman, Ivar, 1935, 1940: Nyländska önamn. I-II. Folkmålsstudier III, i: Folkmålsstudier VII, s. 1–120.
Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 274. Helsingfors.
Hestöö 1549
Hestö 1555
Estöö 1588