Man har länge inom finlandssvensk namnforskning velat i fl. se gudanamnet Oden, som skulle vittna om att asadyrkan förekommit i Finland. I närheten finns dessutom Torsö. Westman 1935 jte hänvisningar. Men det är knappast rådligt att bortse från mansnamnet Oden, snarast sidoform till Ødhin (Janzén m.fl. 1947:259) och förekommande i Danmark och Sverige. Ødhin är också belagt i Åboland (Thors 1959:102). Ön är granne till Danskog.
ö I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden-ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på-ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl.-ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Westman, Ivar, 1935, 1940: Nyländska önamn. I-II. Folkmålsstudier III, i: Folkmålsstudier VII, s. 1–120.
Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Anthroponymica suecana. 4. Stockholm.
Janzén, Assar (utg.), 1947: Personnamn. Nordisk kultur. VII. Stockholm, Oslo, Köpenhamn.
Odensöö 1549
Onssö 1556
Odenszöö 1557
Danskog Ekenäs