Snappertuna kan inte placeras in bland de svenska Tuna-namnen, främst på grund av den atypiska förleden. Det är sannolikt inlånat, d.v.s. orten är uppkallad efter någon dansk eller tysk med samma eller ett liknande namn. En medeltida gränd i den danska staden Næstved heter Snabertun; det antas ha att göra med snabe ’utskjutande hörn’. Också ett lågtyskt snapperen ’sladdra’ har diskuterats som utgångspunkt för förleden. Dahlström 1929:97, Thors 1968:46. Många realupplysningar om bynamnen i Snappertuna står att finna i Rask 1991:28 ff.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Thors, Carl-Eric, 1968: Förnamn i svenska Österbotten förr och nu. I: Österbotten 1968, s. 71–84. Årsbok utgiven av Svensk-Österbottniska Samfundet. Vasa.
Dahlström, Svante, 1929: Namnet Snappertuna. I: Budkavlen VIII, s. 97–100.
Rask, Henry, 1991: Snappertuna. En kustbygds hävder. Ekenäs.
Snappertuna 1540
Snappertun 1541
Snabertunn 1556
Snapertwn 1557