Endast två andra förekomster för namnet har registrerats. Det ena ligger bakom namnet på den försvunna byn Kärrbacka i Karis (Kegra 1511, Kägrebacka 1526, Kägre 1533), det andra i Ångermanland, som namn på en åker, tidigare en bebyggelse (Kegra 1599). Namnen har anknutits till ett *kægra ’stubbmark’, sammanhörande med ordet kage ’liten stubbe’, norska dialekters kage ’liten buske’ och sv.dial. kägrabuske ’skvattram’. Elmevik 1975:47 ff. Örnmark förefaller tvivla på tolkningen och hellre tänka sig en finsk bakgrund till namnen, även det norrländska (1999:47), men har inget explicit förslag. Något finskt ord eller namn av samma lydelse som Kägra finns det inte, men däremot har finska fallande diftonger i flera fall undergått en tryckförkjutning som också lett till ljudförändringar. Ett sådant är Kvigos, Tenala, men där står diftongen -ui- kvar ännu på 1500-talet. Bland gårds- och tillnamn som kan komma i fråga är Käyrä beaktansvärt. Det förekommer i norra Österbotten men också i sydvästra Finland. Det är identiskt med ordet käyrä ’krok, krokig’ och kan användas både om personer och om naturlokaler, som i sin tur kan ha gett upphov till tillnamn. Uusi suomalainen nimikirja: Käyrä. Ett annat ord med liknande betydelse är keuru, också det ortnamnsbildande. Som tillnamn skulle Kägra ha kunnat spridas även till Ångermanland.
-a Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Örnmark, Michaela, 1999: Bynamn i västra Nyland i ett bebyggelsehistoriskt perspektiv. Avhandling pro gradu. Institutionen för nordiska språk, Helsingfors universitet.
Elmevik, Lennart, 1975: Kǫgurr och Kägra. I: Namn och bygd 63.
Uusi suomalainen nimikirja. Vilkuna, Kustaa, Huitu, Marketta, Mikkonen, Pirjo (etunimet), Mikkonen, Pirjo, Paikkala, Sirkka (sukunimet). 1988. Helsinki.