För att de vanligaste orden och ändelserna i bynamnen inte skall behöva kommenteras vid varje namn har inemot sextio namnelement sammanförts. Avsikten är inte att ge en uttömmande beskrivning av namnledernas innebörd, förekomst och historia, det skulle oftast kräva utredningar av en avhandlings omfattning. När sådana avhandlingar eller utredningar redan är skrivna hänvisas till dem. Sällsyntare namnleder behandlas i namndiskussionerna.
Antoora, Åsgårda, Asterholma, Aura, Åva, Backa, Backa, Backa, Bartsgårda, Båsa, Berga, Björnholma, Björnhuvud, Boda, Broända, Broända, Daglösa, Eda, Ena, Eura, Fagersta, Finnpada, Flaka, Germundsvidja, Geta, Gräsa, Grundsunda, Gullkrona, Gummarsbacka, Gyttja, Haga, Hammarudda, Hanga, Harjavalta, Härjentaka, Högsåra, Holma, Hova, Hullberga, Hulta, Hulta, Hulta, Hylta, Jomala, Jurva, Kägra, Kajana, Kärra, Kauttua, Kettilsmora, Kiikka, Kila, Kila, Knappa, Knopkägra, Komossa, Kota, Kotka, Kotkaranta, Kura, Lavia, Lillfinnhova, Linna, Lovisa, Luvia, Mångstäckta, Måsa, Miekka, Mjösund, Mosshaga, Munkbacka, Norrsunda, Nötholma, Öja, Öja, Ömossa, Östermyra, Padva, Posta, Qvidja, Ramskulla, Rasa bol, Såka, Sanda, Satakunta, Sexnappa, Snappertuna, Södersunda, Sonnboda, Sottunga, Stenkulla, Stentorpa, Storfinnhova, Strömma, Strömma, Strömma, Strömma, Strömma, Svartsmara, Svedja, Svedja, Svidja, Svidja, Tara, Tavastrona, Tjuda, Träskända, Träskända, Trollshovda, Tvära, Tvära, Urberga, Uttermossa, Vanda, Vänoxa, Vargata, Vargsunda, Vasa, Västansunda, Västeränga, Västmyra, Vikbyarna, Viksvidja, Vinappa, Visanbacka, Vreta
Många bebyggelsenamn slutar på -a, ofta för att efterleden är ett ord av typen mosse, backe, som i dialekterna har generaliserat kasusformerna på -a. Men på samma sätt slutar också andra bebyggelsenamn: Berga, Strömma, Bartsgårda, Tängsöda. Namntypen är speciellt vanlig på Åland, men förekommer också i Åboland och Nyland, och kan spåras i några, eventuellt yngre, österbottniska namnbildningar. Ändelsen betecknar ursprungligen plural form. Under fornsvensk tid hade många ortnamn plural böjning, av orsaker som har varit föremål för mycken diskussion. Man kan tänka på att en gård hade flera inbyggare, att till gården hörde flera hus, att odlingslotterna var många. Uppkomsten av plurala ortnamn ligger hur som helst i en avlägsen tid. Formen på -a har småningom, men säkert redan vid slutet av medeltiden, upphört att uppfattas som plural och övergått till att vara en bebyggelsebetecknande ändelse. Som sådan har den spelat en roll vid bildning av namn på gårdar m.m. in i vår egen tid. Utförlig diskussion bl.a. hos Hellberg 1950, Tjäder 1967. Tilläggssynpunkter ges av Gun Widmark 1975:129 ff.
Mer om -a >Åivo, Alglo, Bjärnå, Borgå, Esbo, Finnå, Gölpo, Haavisto, Haiko, Halso, Helgå, Himango, Hitå, Ijo, Illo, Ingå, Jeppo, Jurmo, Karislojo, Kavaldo, Kelviå, Kerko, Kervo, Kimito, Kjulo, Kolko, Konungså, Konungså, Korpo, Koupo, Kullo, Kullo Nyby, Laxpojo, Leppo, Levo, Lillkyro, Lilltervo, Limingo, Lochteå, Lojo, Lumpo, Lundo, Masko, Masko, Monå, Napo, Nordanå, Nulto, Östanå, Överjeppo, Överkervo, Palo, Pederså, Pensalo, Pernå, Pito, Pojo, Pojo gård, Pölkå, Pungalaitio, Raumo, Raumo landskommun, Reso, Rimito, Rudå, Seuko, Sibbo, Sjundeå, Skepparluoto, Slikko, Sorpo, Storå, Storkyro, Sunnanå, Svartå, Svartså, Tappo, Tavastkyro, Torneå, Vånå, Våno, Västerillo, Vepo, Vörå, Ytterjeppo, Ytterkervo
Av de drygt tjugo bynamn som slutar på -å kan de flesta anknytas till åar vid vilka bebyggelse etablerats. Men det finns också några namn, där sl. -å är sekundär (Vörå, Monå) och beror på förändringar i skrivtraditionen. De hör samman med ett antal tvåstaviga namn som slutar på -o: Ebbo, Finno, Jeppo, Kimo, Korpo, Kullo m.fl. Flera av namnen i gruppen är finska och tillhör en typ av personnamnsformer med avledningsändelsen -oi, varav senare -o. Hakulinen 1941:149 ff. Dessa kan tänkas ha bildat modell för en del namn av svenskt ursprung, särskilt de som utgått från -om. Vissa namn har tydligen genomgått utvecklingen -om > on > o. I äldre tid förekommer formväxling av typen Hulta-, Hulto-, vilket kan bero på att formen på -a har uppfattats som nominativen av ett svagt femininum (klocka) och böjts som ett sådant. Böjningsformen på -o har i finlandssvenska dialekter blivit normalform. Diskussion och hänvisningar hos Granlund 1956:89, 370 ff. Något exempel på en liknande typ av böjningsbyte i ortnamn ger även Brylla 1987:161.
Mer om -å, -o >Innanbäck, Nordanå, Nordanberg, Nordanvik, Ödanböle, Östanå, Östanåker, Östanberg, Östansjö, Östanträsk, Ovanåker, Ovanmalm, Sunnanå, Sunnanberg, Sunnanberg, Sunnanvik, Sunnanvik, Utanåker, Västanby, Västanby, Västanby, Västanfjärd, Västankärr, Västankärr, Västankvarn, Västansunda, Västanträsk, Visanbacka
Flera bynamnsförleder innehåller ord för riktning i en form på -an: västan, nordan, ovan. Det är fråga om gammalt suffix, ursprungligen ett urgermanskt riktningsadverb ana som smält samman med riktningsorden: västan ’väster om’ o.s.v.
Mer om -an >Backas, Basans, Botans, Brasas, Dobbas, Frisans, Gåsans, Gassans, Gästans, Gästans, Gråböle, Grindas, Grisans, Grisasby, Hellesby, Hemtans, Hommansby, Hullus, Illans, Ingermansby, Järvans, Jockas, Jorvas, Jutans, Kaitans, Kalans, Kärrans, Knåpans, Knappans, Köpas, Koverhar, Krejans, Kuritans, Kurkas, Kusans, Lagmans, Langansböle, Lempans, Mankans, Mejlans, Myrans, Myras, Nackans, Nevas, Oitans, Onas, Ottrans, Påras, Pargas, Pargas, Pölans, Rabbas, Rembas, Siggans, Snettans, Stubbans, Tillans, Toras, Värby, Vejans
Bland de finlandssvenska bynamnen slutar ett trettiotal på -ans och 17 på -as: Mejlans, Snettans, Kuritans; Toras, Myras. Liknande namn har också många hemman och gårdar. Typen på -ans är vanligast i västra Nyland. En utveckling -ans > -as har i många fall ägt rum. Men många namn har säkert direkt bildats med -as. Genitivändelsen -s har kommit att bli en beteckning för bebyggelser när den fogats till husbondsnamn, tillnamn eller andra personbeteckningar och senare också till naturnamn, om platserna bebyggts. Bakom typen på -ans ligger husbonds- eller andra namn som i den bestämda grundformen slutat på -an. De västnyländska namnen har behandlats utförligt av Granlund 1965 med sidoblick även på namnskicket i Stockholm i äldre tid (tillnamn som Bergen) som kanske varit mönsterbildande. Se -s.
Mer om -ans, -as >Andiala, Arantila, Askola, Barkala, Birkala, Birsala, Bisilä, Brakila, Brunnila, Buckila, Buckila, Bussila, Diskarla, Filpula, Filpula, Finskilä, Foudila, Fougdila, Gerikkala, Grannila, Gråtila, Gudmundila, Hakkala, Hangelby, Hattula, Heisala, Hentala, Hila, Hirsala, Hopsala, Hornhattula, Houtsala, Husuböle, Hyökkälä, Ilmola, Jomala, Jöral, Jussila, Käla, Kälkala, Kalkila, Kallola, Kanala, Kånala, Kandila, Kankböle, Karelen, Kauhala, Kaxkäla, Keitala, Kiala, Kirjala, Klövskog, Kojkulla, Kokkola, Kommarla, Kopula, Koustar, Kylmälä, Laihela, Lassila, Letala, Lövö, Makila, Mäkkylä, Mäntsälä, Mola, Mondola, Mörskom, Mossala, Munsala, Närvilä, Navala, Nederkirjala, Norrlammala, Nummenkylä, Oitans, Ontala, Paijala, Pensala, Pickala, Pjukala, Poitsila, Porkala, Praktilaby, Pumpula, Råskog, Raunistula, Rikandila, Rimal, Rimito, Rödilä, Rosala, Rugnola, Ruskela, Sastmola, Sattala, Siksala, Sildala, Simskäla, Skärmola, Skräddarla, Skyttala, Skyttälä, Söderlammala, Söglö, Sordavala, Svartila, Tammikylä, Teisala, Tenala, Teukkula, Tomasby, Tormila, Torstila, Total, Tövsala, Tupala, Valby, Vällskog, Vambula, Vartsala, Vastila, Veikkola, Vendelä, Vermuntila, Vexala, Vindala, Virkby
Det finska suffixet -la, -lä, fördelat i stort sett enligt reglerna för finskans vokalharmoni ingår i över 100 bynamn, någon gång också med bortfallen slutvokal (Jöral). Suffixet fogas mest till personnamn eller personbeteckningar. Ingenting tyder på att suffixet inlånats i svensk dialekt. De namn som det ingår i är att betrakta som finska, även när personbeteckningen som det fogats till är av svenskt ursprung. I ändelsen är l-ljudet på svenska i regel tunt, inte kakuminalt, ”tjockt”.
Mer om -la, -lä >Bjerkom, Bodom, Bötom, Brunkom, Drombom, Ebbo, Embom, Eskilom, Finnå, Garpom, Gislom, Haddom, Hardom, Hattalom, Hopom, Jossom, Kärnom, Kärrom, Kilo, Kuggom, Labbom, Lappom, Lom, Lundo, Mickelspiltom, Mörskom, Murom, Östersundom, Översundom, Påskmark, Porlom, Pörtom, Rudom, Sparvon, Starkom, Sundom, Sundom, Sundom, Svetton, Täktom, Tetom, Valkom, Västersundom, Vikom, Yttersundom
Dativens ändelse i pluralis -om har kommit att kvarstå i en del ortnamn, som ofta föregåtts av preposition. I östra Nyland är namnen så vanliga att de får betraktas som regelbundna avledningar till inbyggarnamn. Gislom, Drombom, Eskilom o.s.v. Antalet bynamn på -om är i materialet 38, av vilka 28 i Nyland. På Åland saknas denna bynamnstyp. Granlund 1956:344.
Mer om -om >Aiskos, Änkis, Askais, Bäcks, Druckis, Edis, Elpis, Enontekis, Finsjö, Gunnarais, Halkis, Harvs, Hietais, Hitis, Hitis, Hoggais, Huktis, Hyppeis, Ilomants, Itis, Järvis, Jerps, Kallis, Karinais, Karis, Kärkis, Kärvois, Kattilais, Killais, Kirjais, Kittuis, Kivis, Klemis, Kockis, Kopois, Korpis, Kortis, Koskis, Koskis, Koskis, Koskis, Koskö, Kuppis, Kuppis, Kuris, Kusis, Lahtis, Lahtis, Lämmis, Lampis, Lembois, Littois, Lylyis, Malms, Martois, Mielis, Miemois, Muddais, Muddais, Närpes, Niemis, Niemis, Norrnäs, Nummis, Nummis, Oravais, Packais, Paddais, Paipis, Pakinais, Palvis, Patis, Pavais, Pikis, Poutuis, Pyttis, Retais, Risis, Ruotsalais, Sålis, Sålis, Salmis, Salmis, Såris, Såris, Saris, Saris, Seivis, Selkis, Siikais, Soukis, Storkuppis, Tarkis, Tojois, Tyrvis, Vallis, Vannais, Västerkuppis, Västis, Veikars, Vichtis, Virdois, Vittis, Vittkars
Gentivändelsen -s som i fornsvenskan tillkom grupper av maskulina och neutrala substantiv har fått en specialfunktion som bebyggelsebetecknande ändelse och kan i den egenskapen fogas till ord av olika deklinationer. Gårdsnamn bildas med -s fogat till förnamn och tillnamn över hela det svenska språkområdet. Utvecklingen är skönjbar redan på 1500-talet i de nyländska bynamnsbeläggen. Former på -ans och -as innehåller samma ändelse. Ortnamn övertagna från finskan slutar i den svenska formen ofta på -s. Det gäller både tvåstavingar på vokal som Koski / Koskis, Lampi / Lampis och namn på -nen som Pakinainen / Pakinais. Den historiska utvecklingen av de svenska formerna av finska namn är inte klarlagd, men de noteras allmänt i ortnamnslitteraturen. T.ex. Naert 1995:142, Huldén 1997b.
Mer om -s >Bålabacka, Bisarböle, Bolarskog, Bromarv, Finby, Finnarv, Galtarby, Gåsarv, Gråmarböle, Gummarsbacka, Guntraböle, Håkansarv, Klåsarby, Marsarby, Österklåsarby, Pålarv, Rullarsböle, Söderarv, Sonröda, Torsargård, Västerklåsarby
Fem byar och socknen Bromarv i västra Nyland och Finby i Åboland har namn som slutar på -arv med innebörden ’egendom som tagits i arv’. Namntypen förekommer också i Dalarna, Uppland och Hälsingland, ofta i bestämd form -arvet. Måhända har namnen, såsom Harry Ståhl menar, ursprungligen avsett nyodlingar som gått i arv efter odlaren, vars namn regelmässigt bildar förleden. Ståhl 1941.
Mer om arv >Bålaby, Bällarby, Bondarby, Danskarby, Fasarby, Fastarby, Galtarby, Gennarby, Gretarby, Kolsarby, Mälsarby, Mattby, Päsarby, Romsarby, Tosarby
Ett dussin bynamn från Åland till östra Nyland med efterleden -by har som förled en sammansättning av ett personnamn eller en personbeteckning och ordet arve ’arvinge’. T.ex. Tosarby = ’Tores arvinges (eller arvingars) by (ofta = gård)’. Förleden (personnamn + arve) har fungerat som binamn på en eller flera personer som tagit arv. Andra hithörande finlandssvenska bynamn är Gennarby, Gretarby, Bällarby, Klåsarby. Typen är känd från Dalarna och norra Uppland, inom ett medeltida kolonisationsområde. Motsvarande datering får ges de finlandssvenska namnen, och ett samband med de uppländska är ovedersägligt. Namnen på -arvaby har behandlats av bl.a. Ståhl 1941, 1970, Granlund 1956:174 ff. och Hellberg 1987:91 f.
Mer om arvaby >Älgbacka, Backa, Backa, Backa, Backa, Backa, Backas, Backböle, Bålabacka, Biskops(backa), Björkbacka, Bocksbacka, Bölsbacka, Brynikbacka, Dansbacka, Estbacka, Finnbacka, Finnsbacka, Finsbacka, Forsbacka, Fotebacka, Frisbacka, Gammelbacka, Gavelsbacka, Getbacka, Gillobacka, Glamsbacka, Gösbacka, Grabbacka, Grotbacka, Grottbacka, Gudsbacka, Gumbacka, Gummarsbacka, Harparbacka, Hästbacka, Hemmingsbacka, Jonsbacka, Jorvas, Kallbacka, Kämpbacka, Kansbacka, Kärrbacka, Karvasbacka, Klinkbacka, Klockarbacka, Knasabacka, Köpbacka, Kvarnbacka, Kvisbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Lågbacka, Landbobacka, Mårbacka, Mattisbacka, Mörsbacka, Munkbacka, Nissbacka, Notbacka, Oitbacka, Oxkangar, Pakka, Prålsbacka, Pulkbacka, Rampulbacka, Repubacka, Revbacka, Sidsbacka, Skinnarbacka, Smedsbacka, Solbacka, Sonabacka, Sparvbacka, Sparvsbacka, Ståbacka, Stubbacka, Tomtbacka, Torasbacka, Torbacka, Trycksbacka, Urberga, Visanbacka
De finlandssvenska dialekterna har flera betydelser för backe: ’moränkulle, vägbacke, strandvall, gårdsplan, jordytan, marken’, samt med specialisering av den förstnämnda betydelsen ’gård, gårdsklunga’ (mer eller mindre högt belägen i förhållande till omgivningen). Det finns över 8 000 upptecknade finlandssvenska namn innehållande elemenet backe (Valtavuo-Pfeifer 1998:48). Grundbetydelsen antas vara ’(fast) upphöjning, kulle’. Som slutled i bynamn förekommer ordet 80 gånger, därav inte mindre än 74 i Nyland, men bara en gång på Åland. Typen är vanlig som hemmansnamn och gårdsnamn i Österbotten. Karsten 1923:246 f. De österbottniska gårdsbackarna jämte ägor är ofta av nyländsk bystorlek. Formen på -a är den väntade i de dialekter som har generaliserat de svaga maskulinernas form i kasus genitiv, dativ och ackusativ. Också som enledat namn uppträder Backa. Svenska riksspråket bevarar nominativformen backe.
Mer om backa >Bergström, Birkäng, Birkärr, Birkholm, Bjerkom, Björkbacka, Björkboda, Björkböle, Björklund, Björknäs, Björknäs, Björkö, Björkö, Björkö, Björkö, Björkö, Björköby, Björkör, Börcke, Norrbirke, Söderbirke
Ett dussin namn i det följande har fl. Björk-, därtill finns några med fl. Birk. Uttalet av substantivet björk (urgerm. *berko–) varierar i dialekterna, formen bjärk är utbredd över hela det finlandssvenska området men vanligast i Österbotten, medan björk förekommer åtminstone alternativt i de sydligare landskapen (Ordbok över Finlands svenska folkmål). I ortnamnen är äldre skrivningar med Bircke- o.likn. vanliga, även om uttalet numera är Björk-, utgående från den skriftspråkliga form som namnen officiellt har givits. I de fallen får man utgå från en kollektiv beteckning birke, att jämföra med andra liknande trädkollektivbildningar (gräne, äspe, byske). Om uppkomsten av dessa har olika teorier framförts, men mycket talar för Sigurd Fries uppfattning att de har bildats under urnordisk tid efter mönster av andra avledningar med suffixet -ja. I ljudsituationen har birk utvecklats vidare till byrk och börk (Hultman 1939:§ 48), och sammanblandning med bjärk, björk har skett. Huruvida någon verklig betydelseskillnad mellan trädnamnet och kollektivet avspeglas i namnskicket är det svårt att bedöma; Fries finner det inte troligt. Närmare om trädnamnet björk och birke hos Fries 1957:97 f., 2000:201 ff.
Mer om birke, byrke, björk >Åbo, Ämboda, Björkboda, Björsboda, Bobäck, Bockboda, Boda, Boda, Boda, Bodkulla, Bodom, Boe, Borgboda, Brännboda, Finbo, Gammelboda, Granboda, Granboda, Hammarsboda, Hastersboda, Helgeboda, Knutsboda, Norrboda, Nyboda, Överboda, Skogboda, Skråbbo, Sonnboda, Vessingsboda
Denna slutled uppträder i 22 bynamn som -boda och dessutom några gånger nersliten till -bo. Talrikast är namnen på Åland, men de glesnar österut och upphör efter västra Nyland. I Österbotten saknas bynamn av detta slag. Formen på -a är ursprungligen en pluraländelse men har omvandlats till suffix (se -a). I skärgården synes namnen i främsta rummet ha åsyftat sjöbodar, men i Sverige har de sammankopplats med fäbodväsendet, och samband med fäbodar har antagits också i Finland. Också bodar på avlägsna slåttermarker och förvaringsbodar av olika slag kan tänkas åsyftade. I Hälsingland synes liknande namn ha åsyftat hus som man bott i om sommaren (Brink 1984:81), måhända även annorstädes. Namntypen har varit i bruk från vikingatiden och långt framåt. De finlandssvenska bynamnen härstammar säkerligen från vår medeltid. Namnexempel: Brännboda, Hastersboda, Vessingsboda, Skogboda, Boda, Bo(d)näs. Förleden i namn på -boda är ofta ett personnamn. Thors 1953b, Hellberg 1987:123, Ståhl 1970, Pamp 1988:50 f.
Mer om boda, bo >Bakombergs bol, Bessnoos bol, Bolarskog, Dalkar bol, Enhammars bol, Finnvik bol, Garps bol, Kulla bol, Kulla bol, Rasa bol, Skäri bol
Ordet bol uppträder inte som namnled i det finlandssvenska materialet, men förekommer ofta i historiska handlingar och därmed också i namnbeläggen, som beteckning för en territoriell och administrativ enhet, bestående av flera byar. Jfr Pamp 1988:53.
Mer om bol >Adeböle, Aisböle, Albrekstböle, Alsböle, Alsböle, Amböle, Andersböle, Andersböle, Andersböle, Antböle, Antböle, Antböle, Åttböle, Attu, Backböle, Bagarböle, Baggböle, Baggböle, Baggböle, Balsböle, Bamböle, Bamböle, Barnböle, Basaböle, Båssböle, Bastböle, Bemböle, Bengtsböle, Billböle, Bisarböle, Biskopsböle, Biskopsböle, Bjensböle, Björkböle, Björnböle, Bjurböle, Boböle, Bogsböle, Bolarskog, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Böle, Bollböle, Bölsby, Bölsby, Bondböle, Bondböle, Bosböle, Boxböle, Brakila, Brantsböle, Breitsböle, Britsböle, Bro, Broböle, Broddböle, Brokarböle, Brunkaböle, Brutuböle, Buskböle, Byttböle, Dalsböle, Dikarböle, Diskareböle, Djäkneböle, Domarböle, Dotterböle, Drygsböle, Eistböle, Enböle, Erlandsböle, Ervastböle, Estböle, Fallböle, Fastböle, Finnböle, Flonkarböle, Flossböle, Flugböle, Frankböle, Fröj(d)böle, Fröjdböle, Gamsböle, Gårdsböle, Gårdsböle, Garsböle, Gästerböle, Genböle, Gibböle, Gislarböle, Göckeböle, Gördböle, Gottböle, Gråböle, Gråböle, Gräggböle, Gråmarböle, Grannböle, Gräsböle, Greggböle, Grevböle, Gripsböle, Grisböle, Gudlösböle, Gumböle, Gumböle, Gumböle, Gumböle, Gumböle, Gunnarsböle, Guntraböle, Haddböle, Häggesböle, Hahkaböle, Hajanböle, Håkansböle, Haldensböle, Hanaböle, Hännikböle, Harsböle, Härtsböle, Hästböle, Haxböle, Hemböle, Hertsböle, Hindersböle, Hindraböle, Hinkaböle, Hinkaböle, Hjulböle, Höckböle, Högböle, Holvastböle, Hovarböle, Husuböle, Ingvaldsböle, Järnböle, Jättböle, Jävursböle, Jerckböle, Joddböle, Joddböle, Jönsböle, Jordansböle, Jordansby, Junkarböle, Jussböle, Kabböle, Kåddböle, Kåkböle, Kältarböle, Kankböle, Kanturböle, Kårböle, Kårböle, Karrböle, Kärrböle, Kasaböle, Kaukonböle, Kesuböle, Ketunböle, Kimoböle, Kirakböle, Kisseböle, Kitsböle, Kjulböle, Klockböle, Knappböle, Knavarböle, Knopböle, Kobböle, Kokkoböle, Konungsböle, Konungsböle, Köpböle, Korsböle, Kosundböle, Koupo, Koutböle, Kråkböle, Krogsböle, Krogsby, Kuggböle, Kuggböle, Kuggböle, Kungsböle, Kurböle, Kurböle, Kvarnböle, Kyrkoböle, Labböle, Langansböle, Lappböle, Lappböle, Lappböle, Lappom, Lassinböle, Lavsböle, Leivosböle, Lillbaggböle, Litslaböle, Londböle, Lövböle, Lövböle, Lunkböle, Lurböle, Mackarböle, Maggböle, Mannböle, Markusböle, Martböle, Mattböle, Mattböle, Mickelsböle, Mossaböle, Munkböle, Myntböle, Nackböle, Nackböle, Norringsböle, Nupurböle, Ödanböle, Oitans, Olsböle, Osmundsböle, Övesböle, Övitsböle, Övitsböle, Pajböle, Pålböle, Pålsböle, Pålsböle, Partböle, Påvalsby, Pelleböle, Persböle, Persomböle, Pettböle, Pölsböle, Pukböle, Pungböle, Rådsböle, Rågetsböle, Rasmusböle, Rastböle, Rävböle, Rejböle, Repubacka, Ringsböle, Risböle, Rullarsböle, Rullarsböle, Ryssböle, Ryttarböle, Rytteböle, Sevalsböle, Siggböle, Siggböle, Siggby, Sillböle, Sillböle, Simonsböle, Skäggböle, Skäggböle, Skålböle, Skallböle, Skarpböle, Skarsböle, Skavaböle, Skavarböle, Skinnarböle, Skjördböle, Skoböle, Skogböle, Skogböle, Skogsböle, Skogsböle, Skomakarböle, Skomarböle, Skörsböle, Skräbböle, Skräddarböle, Skräddarböle, Skräddarböle, Skrattböle, Skuggböle, Skyttböle, Slättböle, Slipars, Smedaböle, Smedsböle, Smedsböle, Smedsböle, Snällböle, Sockböle, Sodaböle, Sorrböle, Soukkaböle, Spjutsböle, Staffansböle, Starrböle, Stensböle, Stensböle, Stensböle, Stigsböle, Stocksböle, Stopböle, Storbaggböle, Strömsböle, Stubbans, Stubböle, Stubböle, Suksenböle, Svartböle, Svartsböle, Svarvarböle, Svensböle, Tallböle, Timböle, Tjurböle, Toböle, Tomasböle, Tomasböle, Torsböle, Torsböle, Torsböle, Träskböle, Träskböle, Träskböle, Träskby, Trollböle, Tronsböle, Vassböle, Vassböle, Vemonsböle, Viksböle, Vimonböle, Virböle
Också ordet böle hör till de vanliga namnlederna, ensamt eller som slutled. Böle-namn förekommer i alla landskap, i Österbotten dock bara upp till Vasatrakten. Allt som allt har 345 bynamn innehållande böle registrerats. Namn av detta slag är också utbredda i delar av Sverige, Norge och Danmark. Den ursprungliga betydelsen hos ordet, en avledning av bol, anses vara ’nyodling’, men tidigt har det också kommit att beteckna bebyggelser som uppstått på nyodlad utmark. Mycket ofta har namnen på -böle en personbetecknande förled. Enledat Böle förekommer 25 gånger som bynamn. Namntypen har sannolikt tagits i bruk efter vikingatiden. I Finland hör namnen troligen till 1300- och 1400-talens skapelser, men kan vara yngre. Thors 1953b, Ståhl 1970:92, Hellberg 1987:102 ff., Holm 1987, Pamp 1988:53 f.
Mer om böle >Björnbollstad, Bollstad, Bollstad, Bollstad, Bollstad, Brännbolstad, Bredbolstad, Enbolstad, Högbolstad, Källbolstad, Kodbolstad, Lillbolstad, Mjölbolsta, Posta, Strömbolstad, Tärnbolstad, Torrbolstad, Trädbollstad
Namnen på -bolstad har en utbredningsbild som mycket påminner om den som boda har. De flesta bynamnen av detta slag förkommer i Ålandsområdet. I östra Nyland och Österbotten saknas namn med denna slutled. Till Finland har namntypen spritts från Svealand. Namnelementet bolstad förekommer också i Norge. Betydelsen har varit föremål för många diskussioner. Ordet ingår i både ägonamn och bynamn, och tvivel kan knappast råda om att ägorna är primära i förhållande till bebyggelserna. Fl. i namnen är sällan ett personnamn. Hellberg har utgående från Åland utvecklat teorin att namnen åsyftar platser där spår av gammal bebyggelse funnits. Harling-Kranck finner det sannolikare att ägonamnen har syftat på samägda ängar och att ett samband med bolens beskattning kan antas. Ordet som sådant är en sammansättning av bol som beteckning för en bebyggelseenhet och stad ’ställe’. Thors 1953a:15 f., Hellberg 1987:142 ff., Harling-Kranck 1990:85 ff.
Mer om bolstad >Abramsby, Åby, Åggelby, Aktilaby, Åminsby, Andby, Anders Perssonsby, Andersby, Ängesby, Antby, Antby, Åsenby, Backby, Backby, Bäckby, Bäckby, Bäckby, Bäckby, Baggby, Bålaby, Bällby, Bendby, Bengtsby, Bengtsby, Bergby, Bergby, Bergby, Bergby, Bertby, Bertby, Bertby, Biskopsby, Björby, Björköby, Björsby, Björsby, Bläsaby, Bölsby, Bölsby, Bondby, Bondby, Borgby, Borgby, Borgby, Botby, Box, Brakila, Brasby, Broby, Broby, Bronkby, Brutuby, Dalby, Dalkarby, Dalkarby, Dalkarlby, Dalkarlby, Davidsby, Dåvitsby, Degerby, Degerby, Degerby, Degerby, Degerby, Dickursby, Distby, Domarby, Domarby, Domarby, Domarby, Domvik, Dönsby, Drägsby, Dragsvik, Edesby, Emkarby, Endby, Engelsby, Eriksby, Ersby, Esby, Espaby, Estby, Fants, Fantsby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finnby, Finnby, Finnby, Finnby, Finnby, Förby, Förby, Förby, Forsby, Forsby, Forsby, Forsby, Forsby, Forsby, Forsby, Forsby, Främmandby, Frebbenby, Frenby, Friby, Friggesby, Galtby, Gamlakarleby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gästerby, Gästerby, Gästerby, Gebbelby, Gerby, Gerby, Germundby, Gesterby, Gesterby, Gesterby, Gesterby, Gildsby, Godby, Gölby, Gottby, Grelsby, Grimsby, Grisasby, Grotsby, Gudstensby, Gundby, Gundby, Gunildeby, Gunnarais, Gunnarsby, Gunnarsby, Hällsby, Handby, Handby, Hangelby, Haraldsby, Heikby, Heligby, Heligby, Hellesby, Helsingby, Helsingby, Hertsby, Hindersby, Hindersby, Hindsby, Hommansby, Honskby, Hullby, Huseby, Illby, Immersby, Inbyggeby, Ingby, Ingels, Ingerby, Ingermansby, Ingvaldsböle, Ingvalsby, Ingvalsby, Ingvalsby, Ingvalsby, Jackarby, Jällsby, Jolkby, Jomalby, Jordansby, Josseby, Käinby, Kallby, Kållby, Kapellby, Karby, Karby, Karis, Karlby, Karleby, Karleby, Karleby, Kärrby, Kärrby, Kärrby, Karsby, Karsby, Karuby, Karuby, Kasaby, Kattby, Kaustby, Keldby, Klemetsby, Klemetsby, Knaggeby, Knapsby, Kockby, Kocksby, Kölingby, Kopseby, Koskeby, Kottby, Kreppelby, Krogsby, Krogsby, Krokby, Kronoby, Kudiby, Kullby, Kullo Nyby, Kurby, Kurtby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvilleby, Kvis, Kyrkby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkslättsby, Kyröläisby, Labby, Labby, Labby, Laby, Lagmansby, Lålby, Landboby, Lappby, Liby, Lillby, Lillby, Lillby, Lindsby, Listerby, Lomby, Lumparby, Mågby, Mäkkylä, Malarby, Malmby, Malmsby, Mankby, Marby, Marby, Marby, Markby, Markomby, Mårtensby, Mårtensby, Mårtensby, Masaby, Masaby, Massby, Mattby, Mattby, Matteby, Medelby, Mejlby, Mellungsby, Messuby, Mjölnarby, Möckelby, Möllnarby, Molnby, Monby, Mörby, Mörby, Morby, Mörkby, Mörskom, Mulby, Munkby, Myrbergsby, Myrby, Nackeby, Näfsby, Näsby, Näsby, Näsby, Näsby, Näsby, Näsby, Näseby, Nederforsby, Nickby, Nilsby, Nissby, Norra Helsingby, Norra Vallgrund, Norrby, Norrby, Norrby, Norrby, Norrby, Norrby, Norrby, Norrby, Norrby, Norsby, Numby, Nyby, Nyby, Nyby, Nyby, Nyby, Nyby, Nykarleby, Öby, Öby, Ödkarby, Olarsby, Olof Staffansons by, Önningby, Orrby, Österby, Österby, Österby, Österby, Österby, Österforsby, Österkvarnby, Österkyrkoby, Österpyttisby, Otby, Otby, Överby, Överby, Överby, Överby, Överby, Överby, Överforsby, Övervästerby, Övitsby, Övjosby, Pajby, Palmby, Pålsby, Parsby, Påvalsby, Påvalsby, Pedersby, Pentby, Persby, Petteby, Pigby, Piparby, Praktilaby, Rådby, Räfsby, Ragvaldsby, Rangsby, Rangsby, Rekuby, Ripuby, Risby, Rödby, Rökisby, Romby, Rörsby, Rousby, Sandby, Saxby, Segersby, Seutby, Sevals, Sibby, Sideby, Siggby, Sigvartsby, Simonby, Simonby, Singsby, Sipoby, Sjundby, Skattmansby, Skinnarby, Skinnarby, Skogby, Skogby, Skogby, Skogby, Skogby, Skräddarby, Skräddarby, Skrakaby, Smedsby, Smedsby, Smedsby, Smedsby, Smedsby, Söderby, Söderby, Söderby, Söderby, Söderby, Söderby, Söderby, Söderforsby, Södra Helsingby, Södra Vallgrund, Sökö, Sonaby, Sondby, Sötby, Sottungsby, Staffansby, Stålsby, Staversby, Storby, Storby, Storby, Storby, Störsby, Strandby, Strandby, Strömsby, Strömsby, Stubby, Sunaby, Sundby, Sundby, Sundby, Sutarby, Svedjeby, Svensby, Svenskby, Svenskby, Svenskby, Sviby, Tavastby, Tavastby, Tavastby, Tavastby, Tennby, Tjusterby, Tjusterby, Tjusterby, Toby, Töjby, Tölby, Tolkby, Tölö, Tomasby, Torby, Tordeby, Torsby, Tosarby, Träskby, Träskby, Träskby, Träskby, Träskby, Trotby, Tusby, Ulfsundsby, Ulvsby, Ulvsby, Utby, Utby, Vabby, Valby, Värby, Vasarby, Väsby, Västanby, Västanby, Västanby, Väster-Sibby, Västerby, Västerby, Västerby, Västerby, Västerby, Västerby, Västerby, Västerby, Västerforsby, Västerkvarnby, Västerkyrkoby, Västermunkby, Västerpyttisby, Västersundsby, Veikkola, Vejby, Vekaby, Vikby, Vikby, Villeby, Vinikby, Virkby, Vitsby, Vivastby, Voitby, Voltarby, Ytterby, Ytterby
Den vanligaste slutleden i det finlandssvenska bynamnsmaterialet är -by med ca 520 belägg. Namn av det slaget förekommer i alla delar av området, men klart störst är antalet i Nyland (330). Den är vanlig i Sverige, speciellt i Mälarlandskapen, men förekommer i hela Norden och i av nordbor koloniserade områden i England och Normandie. Det är alltså fråga om ett gammalt namnelement, som har varit i fullt bruk under vikingatiden och möjligen långt tidigare. Å andra sidan är ordet och namnelementet levande ännu i dag. De verkligt gamla namnen har ofta natursyftande förled: Åby, Dalby, Sundby. Sådana namn är inte vanliga i Finland, där förleden ofta är personsyftande, vilket har bedömts som ett medeltidsdrag. Ordets centrala betydelse är ’bebyggelse med en eller flera gårdar’. Enligt Hellberg får de äldsta namnen antas ha syftat på ängsmark av något slag. Någon sådan betydelse är inte aktuell för de finländska namnens del. Det är fullt möjligt att, såsom Granlund framhållit, namnelementet hos oss sekundärt fogats till ursprungligen enledade namn såsom Näs, Berg o.s.v.. Uttalsformerna står ofta i bestämd form, särskilt i Österbotten. Hellquist 1918, Hellberg 1950:146 f., Granlund 1956:157 f., Ståhl 1970, Hellberg 1987:59 ff., Holm 1987, Pamp 1988:38 ff.
Mer om by >I dialekterna och i äldre skrivformer förekommer ett ord bygge, bygg m. ’inbyggare’ , mest i genitiv pluralis: byggia. Från Österbotten finns belägg som norrbygg ’nordösterbottning’, skogsbygg ’skogsbo’(Oravais), i Nyland skatabygge ’invånare i Skataby’ (Mörskom). Den enstaviga formen är sannolikt en förkortning av den längre.
Mer om bygg(e) >Bodal, Dal, Dal, Dal, Dal, Dal, Dalabäcken, Dals, Dalsböle, Degerdal, Elmdal, Eriksdal, Ermedal, Gussdal, Hirdal, Kalvdal, Lappdal, Lassdal, Liljendal, Lofsdal, Nådendal, Ridal, Rosendal, Rosendal, Rosendal, Sildala, Tali
Till Nyland och Åboland hör bynamn innehållande ordet dal, sammanlagt ett tjugotal. Betydelsen är säkerligen den allmänna ’sänka’. Om dal som terrängord finns upplysningar hos Valtavuo-Pfeifer 1998:111. Den företrädesvis i Österbotten spridda betydelsen ’tjärdal’ ingår där, ofta i formen Dala- , i många naturnamn och en del gårdsnamn, men är säkert inte att räkna med i de sydliga bynamnen. Vissa namn såsom Liljendal, Rosendal, Nådendal är vandrande långods från den europeiska kontinenten.
Mer om dal >Degerby, Degerby, Degerby, Degerby, Degerby, Degerdal, Degerfall, Degergård, Degernäs, Degerö, Degerö
Ett tiotal bynamn har fl. Deger-, motsvarande fsv. digher (kort i) eller degher. Betydelsen är ’stor’. Skrivningen med -e- torde ha sin bakgrund i en stavelseförlängning och ljudövergång i > långt e, speciellt i formen dighra. Skrivformen Deger- har blivit tradition i ortnamn. Fl. Deger-, Diger- är vanlig i naturnamn i Finlands svenskbygder (Valtavuo-Pfeifer 1998).
Mer om deger >Adjektivet fager bildar förled i både naturnamn och bebyggelsenamn i Finland, Sverige och Norge. Granlund 1956:154. Vid syftning på bebyggelse är namn av denna typ sannolikt ”givna” och har en prydande uppgift. I naturnamn kan fl. tänkas konstituera s.k. noanamn, ersättningar för tabunamn, namn som man inte har velat eller vågat nämna. Det vanligaste är väl ändå att namnen syftar på växtlighet (LEX). I äldre namn anses betydelsen vara ungefär ’passande, tjänlig’ (SOL, SPK kaunis).
Mer om fager >Finbo, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby, Finby gränd, Finholma, Finnå, Finnäng, Finnarv, Finnäs, Finnbacka, Finnböle, Finnby, Finnby, Finnby, Finnby, Finnby, Finnkulla, Finnö, Finnö, Finnö, Finnö, Finnpada, Finnsbacka, Finnvik bol, Finsbacka, Finsjö, Finskilä, Finström
I över trettio av våra bynamn är fl. Fin(n)- eller Fins-. Det vanliga Finby betecknar säkerligen i regel byar där befolkningen har varit finsk. Fl. i namnen står ofta i genitiv pluralis ’finnarnas’. Ett mansnamn Finvidher förekommer på 1400-talet på Åland och i Egentliga Finland. Thors antar att detta åsyftas i Finnela i Masku, i så fall väl i kortformen Finne. Thors 1959:30, Hellberg 1987:215 ff. Också som tillnamn förekommer Finne tidigt.
Mer om finn >Gammelbacka, Gammelboda, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelby, Gammelgård, Gammelgård, Gammelgård, Gammelgård, Gammelstaden
Förleden Gammel- uppträder i materialet ett dussin gånger. Vanligen relateras härmed en äldre bebyggelse till en yngre, som kanske utgått från den gamla eller uppstått i närheten av den.
Mer om gammel >Baggård, Barsgård, Bartsgårda, Bosgård, Degergård, Domargård, Domargård, Domargård, Esbogård, Gammelgård, Gammelgård, Gammelgård, Gammelgård, Garpgård, Holmagård, Holmgård, Hovgård, Hovgård, Korpogård, Kroggård, Kymmenegård, Lemo gård, Malmgård, Mangård, Näse gård, Nygård, Nygård, Palmgård, Pojo gård, Pojo gård, Prästgård, Runagård, Sjögård, Sköldargård, Storgård, Storgård, Torsargård, Vålö-Östergård, Viborgs gård, Villmansgård
Ett fyrtiotal bynamn i Nyland och Åboland innehåller -gård(a) som slutled, men bara ett på Åland och inget i Österbotten, där dock många hemmans- och gårdsnamn innehåller elementet. Beträffande formen -gårda se -a. I regel åsyftas i namnen enstaka gårdar eller egendomar. Den äldre betydelsen ’gärdesgård’ kan ingå i något namn. Hellberg 1987:175.
Mer om gård >Det finns ett tiotal bynamn med fl. Gester- i södra Finland. Fl. avser ’person(er) från Gästrikland’. Namntypen har börjat kallas särnamn. Hit hör också namn med fl. Dalkarl-, Hälsing-, och åtminstone en del av namnen med fl. Lapp-, Finn-, Ryss-. Särnamnen betecknar bebyggelser där utifrån komna har slagit sig ned. Hellberg 1987:66 f.
Mer om gester >Enhammars bol, Grän, Granboda, Granboda, Grankulla, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Granö, Granvik, Grönhammar
Ordet gran uppträder i de finlandssvenska och många andra skandinaviska dialekter med ä-vokal: grän, eller efter vokalförlängning grä:n. Formens uppkomsthistoria är densamma som för birke vid sidan av björk. Ett ämnesnamn (*granja) har bildats, och i detta fall trängt undan det ursprungliga trädnamnet. Fries 1957:229 ff. Men också detta, gran, används i åländska och andra dialekter (Ordbok över Finlands svenska folkmål). Man kan spekulera över varför Grännäs är så vanligt som by- och även gårdsnamn. Har det haft någon symbolisk innebörd av t.ex. isolation och frid eller eventuellt bara ansetts vackert? Ett modenamn verkar det hur som helst ha varit.
Mer om grän, gran >Ordet hage ingår i ett mycket stort antal ägonamn; Gunilla Harling-Kranck uppger antalet finlandssvenska hagar till ca 6 800. I formen Haga betecknar ordet byar och egendomar både i svenska bygder och det inre av Finland samt i Sverige. Som hemmansnamn upptar Karsten sex fall av Haga i svenska Österbotten och dessutom ett par Haka(la), som sannolikt utgår från det svenska ordet. Godset Haga i Janakkala i södra Tavastland ansluter sig till Hakoisten linna, en fornborg och föregångare till Tavastehus som försvars- och förvaltningscentrum i Tavastland. Andra liknande fall, bl.a. vid Vanhalinna i Lundo nära Åbo, har gett anledning till tanken att Haga åsyftat jord som reserverats för underhållet av fästningsbesättningar och i en senare tid kungsgårdar. En utförlig diskussion förs av Arthur Nordén i Namn och bygd 1929, och C.J. Gardberg återkommer till uppslaget (1993:22). Flera ortnamnsforskare har ställt sig skeptiska till en generell innebörd av det slaget och stannar för att betydelsen ’inhägnat område’ eller någon gång ’stängsel’ är vad man allmänt taget kan räkna med (Granlund 1956:144, Hellberg 1987:172). Det är säkert så, att någon genomgående specialinnebörd hos Haga-namnen inte kan fastställas. Men det är också ganska uppenbart att Haga är ett vandrande namn som har tagits i bruk kanske mindre på grund av dess innebörd än på grund av dess prydande egenskaper. På annat sätt kan den stereotypa formen knappast förklaras. Den obestämda formen på fsv. -a tillhör dialekterna i Finland och norra Sverige.
Mer om hage >Flera bynamn har fl. Hälsing-, t.ex. Helsinge < Helsingå. Det har förts en längre diskussion om namnen. Men den allmänna uppfattningen är att de innehåller en personbeteckning fsv. helsinger eller helsingi ’person från Hälsingland’. Denna har traderats även som gårdsnamn och tillnamn. Utförlig diskussion hos Granlund 1956:13 ff. Utom Helsingby m.fl. finns det ganska många andra s.k. särnamn i Finland: Dalkarby, Gesterby, Önningby. Till gruppen kan på sätt och vis även föras namn på Finn-, Lapp-, i varje fall en del av dem.
Mer om hälsing >Ängholm, Ängsholm, Anixor, Åselholm, Asterholma, Baggholma, Birkholm, Björnholma, Bolstaholm, Ekholm, Ernholm, Finholma, Gunnarholm, Haradsholm, Hintsholm, Holm, Holma, Holmagård, Horsholma, Hummelholm, Kalgarholm, Karvsor, Kasaholm, Kastelholm, Kattholm, Kävlingholm, Kexholm, Kilholm, Kopparholm, Koppholm, Korsholm, Kuddholm, Lånholm, Lemsjöholm, Lökholm, Mattholm, Mielisholm, Nötholma, Sandholm, Sjusholm, Stansholm, Sundholm, Torsholma, Tostholm, Turholm, Ytterstholm
De finlandssvenska dialekterna känner både holm m. och holma m. Vid Finlands kuster har upptecknats ca 5 500 namn med dessa efterleder. Holmarna tycks i regel ha varit ekonomiskt intressanta genom att de är skogbeväxta och erbjuder möjligheter till bete och höbärgning. Bägge ordformerna ingår också i bynamn, formen på -a endast i Ålandsområdet (Asterholma m.fl.), där också möjligheten av pluralt -a finns. De flesta av de 42 bynamnen av detta slag finns i den sydvästra skärgården. Efterleden -holm har varit populär i givna namn på slott och gårdar, vilket avspeglas också i en del av det finlandssvenska materialet. Zilliacus 1989:37 ff., Mattisson 1986.
Mer om holm, holma >Haapajärvi, Järvans, Jutjärvi fjärding, Kalljärvi, Kansjärv, Kaukjärvi fjärding, Kortjärv, Nurmijärvi, Petäjärvi, Petjärvi, Rusutjärvi, Savijärvi, Terjärv, Valkjärvi, Veckjärvi, Veckjärvi
Det finska ordet järvi betyder ’insjö’. Det bildar efterleden i 13 nyländska och ett par österbottniska bynamn av finskt ursprung, men ingår dessutom i många finska naturnamn. I de österbottniska dialekterna bortfaller slutvokalen regelbundet. Elementet järvi diskuteras av Naert 1995:154.
Mer om järvi >Förleden Karl(e)- påträffas både i natur- och bebyggelsenamn. Bynamn med denna förled finns i alla de fyra landskapen med finlandssvensk bebyggelse. Lars Hellberg har i flera omfattande studier fördjupat sig i namnens bakgrund och innebörd. Han menar att de har betecknat gårdar där ”kungens karlar”, något slags vaktmanskap, har varit placerat under vår medeltid (Hellberg 1950, 1984, 1987). Namntypen förekommer också utanför Norden. Dess förekomst i England har diskuterats av Karl-Inge Sandred (1997). Här tycks ett samband med en urgammal maktstruktur kunna skönjas. Möjligheten att en del namn med denna fl. i skärgården avser något slags sjömärke har framkastats (LEX).
Mer om karl, karle >Antkärr, Birkärr, Brännkärr, Brokärr, Kärr, Kärr, Kärr, Kärr, Kärra, Kärrans, Kärrböle, Kärrby, Kärrby, Kärrby, Kärrom, Kastkärr, Mattkärr, Misskärr, Nordsjökärr, Västankärr, Västankärr, Villkärr
Ett antal bynamn på -kärr förekommer i Åboland och västra delen av Nyland, inklusive ett Kärra sammanlagt 15. Ett rimligt antagande är att namnen står i samband med uppodling av kärrmarker. Som hemmansnamn uppträder bl.a. Kärr och Brännkärr i Österbotten. Saxén finner det egendomligt att namnelementet är så vanligt och räknar med att det har funnits ett personnamn som avspeglas i en del av namnen (1905:49, 72). Något egentligt stöd för tanken har inte senare framkommit. Jfr dock Kärra i Dragsfjärd. En man som har bott vid ett kärr eller kanske har odlat upp detta har måhända kunnat omtalas som *Kärr-Erik eller *Kärren. Åke Granlund finner det ändå inte särskilt sannolikt (1965:81). En annan lika osannolik utgångspunkt för ett kortnamn *Kärre vore det *Kärrmund som möjligen har förekommit på Åland (se Germundö, Saltvik). Ordet kärr ’sankt skogsområde’ el. dyl. är utbrett över hela Skandinavien. Jonsson 1966:336 ff. I Finland förekommer det i över 6 000 ortnamn (Valtavuo-Pfeifer 1998:143 ff.).
Mer om kärr >Ålkila, Hummelkila, Ingarskila, Kalkila, Kila, Kila, Kila, Kila, Kila, Kilholm, Kilo, Rådkila, Rankila
Ordet kil har en innebörd som kan passa i olika sammanhang, också i ortnamn. Det förekommer som för- och efterled och även ensamt i formen Kila såsom bynamn. Som jämförelse se ändelsen -a. Det betecknar kilformiga lokaler, främst vikar och sund, men också åkrar och andra skiften. Landhöjningen har gjort att kilformiga vikar har kunnat odlas upp med bibehållet namn. Harling-Kranck 1990:276 ff. o. hänv.
Mer om kil >Förleden Koppar- är vanlig speciellt i skärgården och förekommer också i namn på byar. Om uttalet har kort p kan fl. anses vara metallbenämningen koppar, är p långt kan också koppare ’åderlåtare’ komma i fråga. Ofta har namnen ansetts syfta på kopparfärgade klippor el. dyl. Westman 1935:181, 203. En möjlighet är att fl. egentligen är personsyftande och avser någon kopparslagare, som benämnts *Koppar-Erik el.dyl. Pellijeff uppger t.ex. att det på gårdarna isi Koppars och isi Kopparslagars i Kalix tidigare har bott kopparslagare. Pellijeff 1980:78. Liknande namn finns på det finska området, även som tillnamn, och det antas att de har att göra med yrkesbeteckningen. Uusi suomalainen nimikirja: Kuparinen. I en längre undersökning har Bror K. Åkerblom (1948) förbundit fl. Koppar- med flera andra (Kopp-, Kapper, Köpar-) och anser dem ha med handel att göra (”till stor del handelsnamn” a.a.:96), men ger också åtskilliga exempel med anknytning till kopparslageri. Hans stora material är svårbedömt och kan knappast ges någon generell tolkning.
Mer om koppar >Förleden Kors- , som förekommer åtta gånger i materialet, är vanlig, speciellt i skärgårdsnamn. Den har ansetts syfta på korsformiga sjömärken (Westman 1935: 205) eller andra resta kors. Det har varit vanligt att placera kors där någon har omkommit, t.ex. genom drunkning, och en del hithörande namn har antagits syfta på platser där farleder har korsat varandra (Zilliacus 1989:226). I äldre tid har väl kors kunnat resas även till åminnelse av frälsaren, kanske vid hamnar. Härom under Jomala.
Mer om kors >Båtkulla, Bodkulla, Danskulla, Djäkenkulla, Domarkulla, Duvkulla, Ekkulla, Fagerkulla, Finnkulla, Fredagskulla, Gårdskulla, Grankulla, Gunnarskulla, Hällskulla, Hedenkulla, Kalkulla, Kårkulla, Kojkulla, Korkkulla, Kulla, Kulla, Kulla, Kulla, Kulla, Kulla, Kulla, Kulla bol, Kulla bol, Kullby, Kullo, Kyrkkulla, Lamkulla, Lindkulla, Linkulla, Lövkulla, Munkkulla, Norrkulla, Österkulla, Österkulla, Prästkulla, Ramskulla, Rikulla, Ruskulla, Skarpkulla, Skyttkulla, Smedskulla, Söderkulla, Stenkulla, Sutarkulla, Svedjekulla, Torskulla, Uotkulla, Urberga, Västerkulla, Västerkulla, Västerkulla, Vidkulla, Ytterkulla
Ordet kulle hör till de svaga maskulinerna som i finlandssvenska dialekter har förallmänligat formen på -a. Som efterled i bynamn uppträder -kulla drygt 50 gånger i de södra landskapen, men saknas i Österbotten, där det dock är vanligt i gårdsnamn (Karsten 1921:622). Ordet ingår också i naturnamn, oftast i bestämd form. I många fall är gårdsnamnen säkerligen givna av jordägarna själva, och efterleden får betraktas som en yttring av namnmodet. Då bostäder ju gärna placeras på kullar är namnvalet sakligt sett väl motiverat. Jfr Valtavuo-Pfeifer 1998:54. En speciell bakgrund till vissa åländska namn av detta slag, sammansatta eller osammansatta, har Hellberg velat se i förekomsten av gravkullar från forntiden (1967:166 f). Totala antalet upptecknade namn innehållande ordet kulle är omkring 1 600 (LEX).
Mer om kulla >Huskvarn, Kvarnbacka, Kvarnbo, Kvarnböle, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Kvarnby, Sockenkvarn, Västankvarn
Kvarnen har varit ett centralt begrepp i de flesta bygder. En by där det finns eller har funnits en kvarn, i synnerhet av den storleken att en hel bygd betjänats av den, har i flera fall fått namn av denna. Vattenkvarnar började anläggas i Norden på 1200-talet. Väderkvarnarna är yngre. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Wadström 1952. Formen Kvärn- är äldre än högsvenskans och många dialekters form med -a- (Wessén 1962:48).
Mer om kvarn >Kaland, Kyrkäng, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkbacka, Kyrkby, Kyrkkulla, Kyrkmalm, Kyrkoböle, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkoby, Kyrkogårdsö, Kyrkosundsskär, Kyrkslätt, Kyrkslättsby, Kyrkstad, Nykyrka
Ordet kyrka ingår som fl. i en mängd namn av olika slag. Det kan vara fråga om platser där en kyrka står eller har stått eller t.o.m. endast varit synlig på avstånd eller om mark som tillhör eller har tillhört kyrkan. Namnet Kyrkbyn har ofta ersatt ett äldre namn som blivit namn på en socken.
Mer om kyrka >Åboland, Åland, Gästans, Hammarland, Hogland, Kaland, Lappland, Lemland, Lumparland, Nyland, Strömslandet, Tavastland, Vessölandet
Flera åländska sockennamn och själva landskapsnamnet slutar på -land: Hammarland, Lemland, Lumparland. Men antar att land i dessa fall har betydelsen ’ö’, densamma som uppträder i namnen på de danska öarna Langeland, Lolland och möjligen i Gotland. Ståhl 1964:10 ff., 1970:143. Det torde alltså vara fråga om ett urgammalt namnled. Det uppträder också i bestämd form i många yngre skärgårdsnamn av typen Båklandet, samt som tillägg till namn på öar eller kustområden som omtalas i sjöfararperspektiv: Barö landet, Vexala landet. Om det finns en kontinuitet mellan namnen i obestämd och bestämd form är osäkert. En direkt motsvarighet har elementet land i finskans maa ’stor ö’ (> sv. -mo) som ingår i ett stort antal skärgårdsnamn längs våra kuster. Zilliacus 1989:32 f.
Mer om land >Lappböle, Lappböle, Lappböle, Lappby, Lappdal, Lappfjärd, Lappfors, Lappland, Lapplax, Lappnäs, Lappnäs, Lappnor, Lappo, Lappo, Lappo, Lappom, Lappträsk, Lappvik
Det finns ett stort antal namn med fl. Lapp- i Finlands svenskbygder, liksom i Norrland (en samling från Kalix hos Pellijeff 1985:103 f.). Motsvarande finska ortnamn börjar på Lapin-, Lappa-. En omfattande samling finländska Lapp- namn finns i Åkerblom 1945. I allmänhet har dylika namn ansetts stå i direkt samband med samekulturen. Senaste diskussion hos Vahtola 1991:136 ff. Men Lapp förekommer också som tillnamn, och ordet har andra betydelser i språket som kan tänkas ingå i terrängnamn (åkerlapp ’liten åker’). I några fall (Lappo, fi. Lapua) föreligger sannolikt ett personnamn.
Mer om lapp >Bolax, Halslax, Hangslax, Haukilax, Heinlax, Heinlax, Hirvlax, Hirvlax, Hoplax, Idlax, Kalax, Kalax, Kalax, Kantlax, Kantvik, Kärklax, Kårlax, Kasklax, Kintlax, Kirilax, Köklax, Korplax, Kvevlax, Kvivlax, Lahtis, Lålax, Lapplax, Lemlax, Lepplax, Lielax, Lillhalslax, Lillhoplax, Lotlax, Malax, Mäntlax, Märlax, Mästlax, Mustlax, Narslax, Nitlax, Nivelax, Numlax, Orvlax, Övermalax, Övriga Finland, Petalax, Pirlax, Pjelax, Rättlax, Rilax, Rilax, Rilax, Rölax, Rosklax, Roslax, Samslax, Sandvik, Särklax, Sarvlax, Savolax, Seitlax, Sjölax, Skinnarvik, Storhoplax, Sysilax, Syvälax, Taklax, Tjärlax, Torlax, Tynglax, Väcklax, Vålax, Varlax, Vättlax, Veckelax, Vederlax, Vestlax, Yttermalax
Inte mindre än 72 registrerade bynamn utgår på -lax. Det är fråga om finska naturnamn på -laksi ’vik’, d.v.s. samma ord som nufinskans lahti. Ordet har bytt böjningstyp i finskan. Namnen på -lax förekommer i alla landskap, på Åland dock endast i ett par, möjligen lånade, namn (Sålis). Det har tydligen mycket tidigt blivit brukligt att i svensk text använda formen -lax för både -laksi och -lahti över hela landet. Kuhmalahti > fsv. Kumalax, Impilahti > Impilax. De försvenskade formerna av dylika namn i rent finska trakter har endast i mindre utsträckning registrerats för detta arbete. Viken har uppenbarligen som landskapsform ansetts fördelaktig för bosättning. Ungefär lika många finlandssvenska bynamn har efterleden -vik. Elementet lax diskuteras av Naert 1995:157.
Mer om lax >Ordet lund ingår i några bynamn och flera namn på hemman och egendomar. Det hör till de vandrande namnlederna och har inte nödvändigtvis avseende på lundartad natur. Ordet ingår väl även i namnet Lundo i Åbotrakten. Tämligen nybildade namn med sl. -lund åsyftar ofta stora gårdar, villor jämte omgivning m.m. Förleden är gärna ett personnamn: Loviselund.
Mer om lund >I betydelsen ’sandig skogsmark, grusås’ och liknande påträffas ordet malm-, fsv. malmber, i hundratals nyländska ortnamn, och ensamt eller som sl. också i en handfull bynamn. Det är ortnamnsbildande också i Stockholmstrakten m.fl. Granlund 1956:92, Valtavuo-Pfeifer 1998:115 f.
Mer om malm >Dagsmark, Karlsmark, Klåsmark, Lattmark, Markby, Markomby, Mörtmark, Norrmark, Öster Yttermark, Östermark, Östermark, Övermark, Påmark, Påskmark, Sörmark, Svartsmark, Västermark, Västra Yttermark, Yttermark
Namn på -mark förekommer i sydvästra Finland, från Åboland till södra Österbotten: Karlsmark, Påmark, Yttermark, Östermark m.fl. sammanlagt 15 antecknade bynamn. Ordet betecknar troligen både utskog och nyodlingar i avlägsna skogs- och gränsområden som bebyggts och växt ut till stora byar. Till Finland har namntypen sannolikt utbrett sig från Svealand, men den förekommer också i västra och norra Sverige, samt i Norge och Danmark. Namntypen kan dateras till vår medeltid. Thors 1953a:22 f., Pamp 1988:52 f. Utförligt om namn på mark(en) hos Valtavuo-Pfeifer 1998:118 ff.
Mer om mark >Elimo, Eugmo, Hankmo, Högmo, Innamo, Iskmo, Jermo, Jumo, Jurmo, Karkmo, Kimo, Kivimo, Kumo, Kvimo, Larsmo, Lemo gård, Maxmo, Monäs, Munsmo, Österhankmo, Petsmo, Purmo, Sellmo, Södmo, Stenmo, Sydmo, Teugmo, Tirmo, Vallmo, Västerhankmo, Vemo, Virmo, Ytterpurmo
De flesta av inemot 30 bynamn som slutar på -mo är av finskt ursprung och deras sl. är i regel fi. maa ’land, (större) ö’, vars långa a-ljud regelmässigt skall övergå till å under fornsvensk tid. Till typen hör Eugmo, Innamo, Karkmo o.s.v.. och också många skärgårdsnamn som inte har blivit bynamn i Österbotten, Åboland och Nyland. Zilliacus 1989:50, Naert 1995:162. Några av namnen på -mo hör dock hemma bland namn på -o, d.v.s. är personnamnsformer som börjat fungera som ortnamn. Också det svenska ordet mo ’sandig mark’ eller dylikt anses ingå i ett 40-tal finlandssvenska ortnamn.Valtavuo-Pfeifer 1998:122, LEX.
Mer om mo >Några västnyländska bynamn innehåller -mora: Båtsmora, Bengtsmora m.fl. Ordet mor(a) bildar också förled i Morby och ingår i odlingsnamn framförallt i västra delen av Nyland. Ordet betecknar ’(sank) skog’. I dialekterna är det osäkert belagt. Thors drar av utbredningsbilden i Sverige slutsatsen att namntypen har överförts från norra Svealand, där den har sitt utbredningscentrum (1953a:76 ff.). Valtavuo-Pfeifer 1998:121.
Mer om mor(a) >Den relativt vanliga fl. Munk- har samband med klosteregendomar i synnerhet i södra Finland. Padis kloster fick 1351 patronatsrätt över Borgå med kapellen Sibbo och Pernå. Gardberg 1996:141 f. Olika fiskeplatser och marker tillhörde klostret och brukades av dess folk, som inte alltid behövde vara munkar. Om fl. i äldre tid hade formen Munke- eller dylikt är det fråga om en genitiv plur. Granlund 1956:140 f. Lars-Erik Edlund har diskuterat munk-namnens förekomst längs Norrlandskusten och ställer åtminstone en del av dem i samband med kustsjöfarten och, hänvisande till en utredning av Jarl Gallén, speciellt med franciskanernas färder (1989:150 ff.). Även som tillnamn har Munck kommit att ingå i ortnamn.
Mer om munk >Ämnäs, Ånäs, Arnäs, Baggnäs, Bärnäs, Bennäs, Billnäs, Biskopsnäs, Björknäs, Björknäs, Björsnäs, Bläsnäs, Bleknäs, Bobbenäs, Bodnäs, Bonäs, Bonäs, Borgnäs, Brattnäs, Brattnäs, Degernäs, Ekenäs, Eknäs, Eknäs, Eknäs, Elmnäs, Eriksnäs, Fagernäs, Fagernäs, Fantsnäs, Finnäs, Frodanäs, Frodanäs, Gennäs, Gerknäs, Gerknäs, Gräggnäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Grännäs, Greggnäs, Grevnäs, Gumnäs, Gunnarsnäs, Haddnäs, Hällnäs, Hållsnäs, Haraldsnäs, Heinäs, Hertonäs, Hillnäs, Hindersnäs, Hommansnäs, Hönsnäs, Hormnäs, Höstnäs, Hurskursnäs, Iggnäs, Ingisnäs, Isnäs, Kajsnäs, Kaldnäs, Kallis, Kärknäs, Kårnäs, Kasnäs, Kåtnäs, Klobbnäs, Knåpnäs, Knutsnäs, Koiraniemi, Kopparnäs, Korsnäs, Korsnäs, Korsnäs, Korsnäs, Kråknäs, Kroksnäs, Kumnäs, Labbnäs, Labbnäs, Labbnäs, Laggarnäs, Lågnäs, Långnäs, Långnäs, Långnäs, Lappnäs, Lappnäs, Lemnäs, Lempnäs, Lillappnäs, Lillsannäs, Linnarnäs, Loskarnäs, Magnäs, Mattnäs, Monäs, Munksnäs, Nämpnäs, Näs, Näs, Näs, Näs, Näs, Näsby, Näsby, Näse, Näse, Näse gård, Nickenäs, Norrnäs, Obbnäs, Olofsnäs, Olofsnäs, Orrnäs, Orsnäs, Östernäs, Otnäs, Övernäs, Pänäs, Pantsarnäs, Persnäs, Pietnäs, Pörtsnäs, Possenäs, Räcknäs, Rävnäs, Rikarnäs, Rosnäs, Rövarnäs, Sandby, Sannäs, Sannäs, Siggnäs, Sirnäs, Sonnäs, Spakanäs, Stensnäs, Stensnäs, Stornäs, Stubbnäs, Stusnäs, Tallnäs, Tennäs, Tjudnäs, Tolvsnäs, Torbonäs, Torsnäs, Trännäs, Vacknäs, Vårnäs, Västernäs, Ventersnäs, Villnäs, Villnäs, Ybbersnäs, Ytternäs
Med över 150 antecknade bynamn hör näs till de vanligaste efterlederna i materialet. Namntypen finns i alla delar av området men tycks vara vanligast i Nyland och Åboland. Grundbetydelsen är ’udde’. Men fråga är om naturförhållandena alltid har varit avgörande för namngivningen. Det verkar som om elementet hade blivit något av en modesak. De många sammansättningarna med personnamn tyder på att namnen på -näs ofta får betraktas som primära bebyggelsenamn, som alltså har tillkommit i samband med att platsen bebyggts. Typen hör huvudsakligen hemma i medeltid och 1500-tal. Hellberg 1987:254 m.fl., Zilliacus 1989:108 ff. Ett rimligt antagande är att vissa namn på -näs kan ha sitt ursprung i ett finskt namn på -nainen, -näinen, sv. -nais (LEX).
Mer om näs >Älgö, Älgsjö, Ålö, Ängö, Äppelö, Äpplö, Aspö, Aspö, Bänö, Barö, Bastö, Bastö, Båtö, Bergö, Bergö, Bergö, Bergö, Biskopsö, Biskopsö, Björkö, Björkö, Björkö, Björkö, Björkö, Bondtykö, Borstö, Bötö, Boxö, Brändö, Brändö, Brändö, Bråtö, Bråttö, Busö, Bussö, Dalkarö, Dånö, Degerö, Degerö, Drumsö, Eckerö, Edö, Edö, Edsevö, Ekerö, Elvsö, Emsalö, Fagerö, Finnö, Finnö, Finnö, Finnö, Finsjö, Fiskö, Flisö, Föglö, Gäddbergsö, Gästersö, Germundö, Godelsjö, Granö, Grevö, Gullö, Gyltö, Halstö, Hamnö, Hangö, Harvarö, Hästö, Hästö, Hästö, Haverö, Hellsö, Hermansö, Hjortö, Hummersö, Husö, Husö, Iniö, Innerö, Isaksö, Järsö, Järsö, Järsö, Jussarö, Jyddö, Käldö, Kallsö, Kälö, Kärlingsö, Karlö, Karperö, Kaskö, Katternö, Kättilbotsö, Keistiö, Kejvsalö, Kitö, Klåsarö, Klemetsö, Kolsjö, Kopparö, Kopparö, Koppö, Korsö, Koskö, Kråkö, Krämarö, Kungsö, Kuorsalö, Kurö, Kustö, Kutsalö, Kyrkogårdsö, Långö, Långö, Lavö, Lempersö, Lillgyltö, Lillmälö, Lillramsjö, Lindö, Löparö, Löpö, Lövö, Lövö, Lypertö, Mälö, Medvastö, Mickelsö, Möckelö, Moisö, Mussalö, Nåtö, Nåtö, Nordsjö, Nötö, Nötö, Öby, Odensö, Östansjö, Östensö, Överbråtö, Överö, Påsalö, Persö, Prästö, Rödsö, Ryssö, Saggö, Sältö, Sanda, Sandö, Sandö, Sandö, Sandö, Sarvsalö, Själö, Skåldö, Skarpnåtö, Snäckö, Söglö, Sökö, Sommarö, Sommarö, Sommarö, Sommarö, Sondarö, Sördö, Stamö, Stormälö, Storramsjö, Strömsö, Sundö, Svinö, Svinö, Tessjö, Tjudö, Tjuvö, Töftö, Torsö, Tovö, Träskö, Trunsö, Tykö, Ulversö, Utö, Vålö-Östergård, Vänö, Vårdö, Vargö, Västermälö, Växiö, Vessölandet, Ytterbråtö, Ytterö
I de finländska skärgårdarna har upptecknats ett tusental namn med slutleden -ö i bestämd eller obestämd form, och bland dessa uppträder 180 som by- eller sockennamn. Benämningen ö, fornvästnordiskt ey, dial. öj f., tillkommer större öar med förutsättningar för bete och ofta jordbruk. Många öar har först tagits i bruk sommartid för att senare bli bebodda året om. Vissa namn som slutar på -ö är inte äkta ö-namn utan är skrivarrationaliseringar eller är av finskt ursprung med finsk slutvokal. Zilliacus 1989:34 ff. Flera namn som sedan länge haft sl. -ö uppträder i början av beläggserierna med sl. -edhe el. likn. (Hangö, Gullö, Järsö). Hur dessa skrivningar skall uppfattas är oklart. Det kan vara fråga om andra ord (ed, öde, sida) som ombildats till ö. Men uteslutet är kanske inte att den gamla diftongen i ö har lockat till nykonstruktioner, eftersom diftonger tidigt slutade betecknas i skrift. Problemet kvarstår.
Mer om ö >Några åländska bynamn innehåller elementet -öda, främst Långbergsöda, Sonröda, Syllöda, Tängsöda, Ödkarby. Namngruppen har varit föremål för en lång vetenskaplig diskussion. Freudenthal satte namnen i samband med Uppsala öd, vars senare led har innebörden ’stor egendom’ (1868). Modéer förklarade dem utgående från ett urnordiskt *wo–þia ’vad’ (1936), en teori som omfattades av Ahlbäck (1952). Denne avvägde några av de landhalsar som i forntiden kan ha fungerat som vad och fann med ledning av landhöjningen att namnen kunde dateras till århundradena före år 1000. Senare har Hellberg modifierat Modéers etymologi genom att anta betydelsen ’vadäng, översvämmad strandäng’ i stället för det tidigare antagna ’vad på färdled’. Huldén utgår från ett annat ord, nämligen öde < urnordiskt *auþia och menar att fråga har varit om odlingar eller gårdar som blivit öde. Tanken får stöd av att öde i denna betydelse förekommer i yngre norrländska ortnamn, medan några säkra paralleller till vadteorin inte har kunnat uppvisas på svenskt språkområde. Av intresse är även de finska namnen på autio eller autia ’ödegård, ödehemman’ o.d. (Lönnrot), ett lånord från nordiskt språk, i Kallenautio m.fl. (Huldén 1981a). I något fall kan namngruppen ha utvidgats genom att den dragit till sig namn på -ed(e), t.ex. Dragöda (Kurt Zilliacus).
Mer om öda >Prästgård, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgården, Prästgårdsbacken, Prästkulla, Prästö
Många prästgårdar har bystatus och heter helt enkelt Prästgården. Men Präst förekommer också som tillnamn och kan som sådant ingå både i terrängnamn och bebyggelsenamn. Jord som tillhört kyrkan eller präster har ofta denna fl.
Mer om präst >Antskog, Billskog, Bolarskog, Danskog, Evitskog, Grabbskog, Grönskog, Harparskog, Honskby, Ingvalsby, Kanskog, Karskog, Klemetskog, Klemetskog, Klobbskog, Klövskog, Koppskog, Lillkanskog, Nackskog, Råskog, Rödskog, Sjöskog, Skinnfällskog, Skog, Skogboda, Skogböle, Skogby, Skräddarskog, Skrittskog, Söderskog, Storkanskog, Tackskog, Vällskog
Till den västra delen av Nyland och närliggande del av Åboland hör bynamn på -skog: Antskog, Rödskog, Vällskog m.fl., sammanlagt 28. Deras förled är ofta personsyftande. I några fall finns det ett finskt namn i bakgrunden (Sjöskog). Namnen på -skog gäller byar med ett mer perifert läge än byar med namn på -by och -böle. De anses erinra om svenskt utmarksbruk, och det finns kanske ett samband mellan den svenska termen och den finska ”miehenmetsä” (metsä ’skog’). Orrman 1987 och hänvisningar, Valtavuo-Pfeifer 1998:112 f.
Mer om skog >Källstrand, Kapellstrand, Långstrand, Långstrand, Långstrand, Norrstrand, Ristrand, Söderstrand, Strand, Strand, Strand fjärding, Strandby, Verkstrand, Villmanstrand
Efterleden -strand ingår i ett dussin bynamn spridda över hela området. I Åboland betecknas byhamnen med strand. Zilliacus 1989:199.
Mer om strand >Finström, Grävström, Raumo, Raumo landskommun, Ström, Strömbolstad, Strömfors, Strömma, Strömma, Strömma, Strömma, Strömma, Strömmen, Strömsberg, Strömsböle, Strömsby, Strömsby, Strömslandet, Strömsö, Strömsvik
Ett osammansatt Strömma förekommer fem gånger, Ström en gång och sl. -ström fem gånger i bynamnsmaterialet. Slutvokalen i det förstnämnda är det ursprungligen plurala -a (se namnelementet
De åländska och nyländska bynamnen av typen Torp-, -torp(a) , sammanlagt ett dussin, har åtminstone i de medeltida bildningarna betydelsen ’utflyttargård’. En yngre innebörd ’dagsverkstorp’, som har större spridning, uppträder knappast i bynamn. Thors 1953a:10 ff., Hellberg 1987:116 ff., Valtavuo-Pfeifer 1998:180 ff.
Mer om torp >Björnträsk, Grundträsk, Havträsk, Lappträsk, Östanträsk, Överträsk, Överträsk, Sävträsk, Träsk, Träsk, Träsk, Träsk, Träskända, Träskända, Träskböle, Träskböle, Träskböle, Träskby, Träskby, Träskby, Träskby, Träskby, Träskö, Västanträsk, Vitträsk
Ett femtontal bynamn innehåller ordet träsk, antingen som enda led eller som fl. eller sl. Det ingår i över tusen namn med annan syftning, mest naturnamn i Finland (Valtavuo-Pfeifer 1998:196). Betydelsen är ’insjö’. Många träsk har med tiden blivit sankmarker eller dikats ut. Ordet har östlig utbredning inom det svenska språkområdet, speciellt i östra Mellansverige, och har säkerligen därifrån införts till Finland. Det antas vara av ljudbeskrivande ursprung. Jonsson 1966:36, Slotte 1978:113 f., Pamp 1988:98, Kiparsky 1969 (ryskt lånord?).
Mer om träsk >Termen ingår inte i några namn men används i sydvästra Finland om bydelar som ligger inom andra byars område. Det är ofta fråga om obetydliga områden.
Mer om utbyskatt >